the invisible children

Igår kväll strax efter klockan nio fick jag och fyra andra volontärer i området följa med Mr Mapunda ut på stan för att se hur gatubarnen lever. Mapunda är ägaren av ett av barnhemmen för gatubarn i Moshi och känner många av barnen som rör sig ute på stadens gator under nätterna.

I Tanzania beräknades för ett par år sedan att det fanns cirka 4 miljoner föräldralösa barn. Men det är inte bara föräldralösa barn som är gatubarn. Vissa har föräldrar, men livet på gatan är bättre för dem än att vara i hemmiljön. Och vist finns det barnhem som skulle kunna ta in de här barnen, ge dem en utbildning, mat varje kväll och en säng at sova i. Men det är svårt att rätta sig efter regler och en skolmiljö när man sniffar lim så ofta man får tag på det eller tar andra möjliga droger. Det gick att känna alkohollukten på andedräkten av små pojkar som såg ut att vara inte mer än 9-10 år.

När vi kommer fram till en gränd så möts vi av cirka 20 små grabbar som sitter eller springer omkring och jagar varandra. Mapunda pratar med dem och ber dom sätta sig på en raklinje. De gör som han säger omedelbart och sätter sig på en kant så att vi kan sitta mitt emot. Vi har köpt middag åt dem och medans vi väntar på att det ska bli klart så kommer ytterligare ett gäng killar och skaran är nu på cirka 35 pojkar i åldrarna mellan ca 8-18 år.

Jag sitter och pratar med fem grabbar som ser ut att vara kanske 9 år och frågar hur gamla de är och de är egentligen 13 och 14 år. Flera år av konstant undernäring har gjort att de inte växer som de ska. Men de skrattar och skämtar med varandra och när maten kommer ber de mig att också ta från deras mat. Jag tackar nej och säger att det här är till er. Mat till 35 personer kostar mindre än 100 kronor och det är troligtvis deras första mål mat idag.

Efter maten så är stämningen bland barnen lättsam och lekfull. Mitt hår är väldigt fascinerande och jag släpper ut det så de kan få känna på det vilket nästan alla turas om att göra.

Sen ser jag för första gången under kvällen en ung tjej som sitter med ett spädbarn i knät. Hon är 15 år och det är hennes son på ca 6 månader. Barnet har inte det där babyhullet som man brukar se, utan ser undernärd och sjuk ut. Han hostar till och hon konstaterar att han behöver medicin. Första tjejen som jag ser på hela kvällen och vart man än rör sig i kretsarna av gatubarn, om det så är på gatan eller i barnhem så syns flickorna inte till.

Svaret varför går väl kanske ganska enkelt att lista ut om inte annat så är den 15 åriga flickan framför mig ett levande bevis på hur tjejerna lever med helt andra förutsättningar. De små grabbarna runt omkring mig har det inte lätt, de lever för dagen, är ofta beroende av någon drog och har ingen ljus framtid framför sig. Men de säljs inte i lika stor utsträckning av sina egna föräldrar till främlingar för mat. De blir inte i lika stor utsträckning inlåsta i husen hos andra familjer tills de kommer i ”rätt ålder” och kan användas till vad huset herre anser passar. I mindra utsträckning så är de inlåsta både dagtid och nattetid för två väldigt olika arbeten.

Det lilla barnet tittar på mig och ger ifrån sig ett skrik av förtjusning när jag tar honom i handen och gör en grimas. Jag ser på mamman som kollar med sån kärlek på sitt barn och samtidigt vet jag av statistiken att han troligtvis är en av de barn som inte lever till sin femårsdag.  


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *