Stillsam dag, födelsedag, sjukhus och mycket mer…

Dag nr. 5

 

1 tim yoga, spikmatta, kalldusch, chai-te och promenad till stan inledde förstås dagen, en rutin jag nu börjat bli riktigt bekväm med. Mycket administrativt arbete avverkades under förmiddagen, mail såväl som rapporter men även några telefonsamtal. Ett telefonsamtal tillägnades dock min far, och då det blir relativt korta återkopplingar till familjen när man befinner sig här nere blir de desto mer betydelsefulla. Efter lunch tillsammans med två vänner, desamma som bjöd mig på middag tidigare under veckan, tog jag en pikipiki in till centrum för att ge mig ut på en liten sko-jakt då jag ville köpa ett par sandaler som lokalbefolkningen tillverkar av bildäck, och som man vanligen ser på masaiernas fötter. Billiga, lätta och drar ingen onödig uppmärksamhet till sig. Att smälta in här nere är ingen lätt uppgift, men man gör så gott man kan. En farbror gick med på att tillverka ett par och ha dem klara tills nästa dag. Kostnaden? 3,000 Tsh, vilket motsvarar omkring 13 svenska kronor. Billig och bra shoppingdag! Strosade runt i stan och tog vägarna förbi ”Central Market” där man kan finna det mesta. Det säljer allt från frukt, grönsaker, kött och fisk till kläder, skor, köksredskap, väskor och diverse förnödenheter. Det gäller givetvis att förhandla, och det underlättar något om man kan göra det på swahili. Dagaa (torkad småfisk), magimbi (en sorts potatis) samt en knippe små bananer införskaffades och jag hann precis fram till ett café, ”The Coffee Shop”, innan det oväntade regnet började falla. Det är ovanligt att det kommer regn vid den här tiden då det brukar hålla sig inom ramarna för de två regnperioderna, en längre som sträcker sig mellan april-juni och en kortare som brukar hålla i omkring 1 månad och infalla någon gång mellan oktober-november. Jag var inte den enda som var förvånad över detta. Bredvid mig satt en läkare från ett stort sjukhus i Moshi, KCMC, och vi såg på varandra med likvärdiga blickar, frågande och förundrade över skyfallet. Jag beställde en kaffe och fick lite arbete undanstökat men det tog inte en lång stund innan jag och läkaren pratade mer än vi arbetade och där satt vi, tillsammans reflekterande över kulturer, vädret och livet i allmänhet. Det är häftigt med möten. Ibland blir det så påtagligt att livet inte består av något annat. Varje dag ett nytt möte, ett möte med en ny människa, eller bara ett nytt möte med dig själv.

Då skyfallet inte ville ge med sig, och sakta började tränga in i dynorna som prydde utemöblerna vi satt på, beslutade vi oss för att fortsätta med dagens göromål. Vi sprang så fort benen förmådde och hoppade in i läkarens bil, varpå jag tog snålskjuts upp till Thom’s internetcafé, Kili Com. Lite skriveri väntade och jag var åter tillbaka i huset runt 20-tiden på kvällen. Trött men nöjd med dagen gick jag efter en kalldusch till sängs och såg fram emot den stundande födelsedagen, som för första gången skulle firas i Tanzania.

 

Många tankar av betydelse gästade mitt huvud denna dag, mycket reflektion och eftertanke. Det blir lite djupare, en påföljd av en något mer stillsam dag i jämförelse med de tidigare. Djupet nådde ner till mål och meningsfullhet, hur svårt detta är att uppnå utan stöd och samarbete, men hur lätta dessa villkor är att förtränga. Jag blir påmind i mina möten. Människor påminner mig, och i våra möten rycker de upp mina gamla, tradiga, entoniga rötter som gärna förblir i det bekväma, cementerade i singularis och det jag redan finner tryggt och bekant. De väcker min nyfikenhet till liv. Otaliga möten, stunder med vänner, och vänner jag ännu inte känner (med andra ord ‘främlingar’), fyller mina dagar här nere. Stunder av intryck, genomslag och påverkan. Stunder präglade av utmaning, tillit och samarbete. Osäkerhet och tvivel fyller gärna tomrummet som ovissheten skapar, ovissheten i mötet och samspelet med människor. Men vi måste våga samarbeta, ta oss förbi ovissheten, förlita oss till varandra, ge och ta emot stöd, våga göra varandra gott, våga chansa och våga förbli nyfikna. Det är en daglig utmaning för mig, och kanske för många, att klippa banden och den västerländska kulturella benägenheten som ständigt vill fästa mig till ett alltför individualiserat liv, och som separerar mig från det gemensamma. Det är så lätt hänt. Men mitt arbete, min nyfikenhet och mina samarbeten med alla dessa människor drar mig tillbaka till ruta 1, återkopplar mig till det underbara i det delade och skänker mig stödet och en än större förmåga att skapa meningsfulla, klara mål. Mål för mig och andra i min närhet. Mål med stöd i samarbetet, mål som växer.

 

 

Dag nr. 6

 

Happy b-day to me! Barnen sjöng med stor ansträngning och entusiasm den engelska versionen ”happy birthday” på morgonkvisten, och på vilket bättre sätt kan man vakna?

Frukost ala kick-start och givetvis ett första besök på gymmet tillsammans med Sean och Sybille! Ett ryggpass och intervall/crosstrainer-pass senare var jag tillbaka i mitt ”kompletta gamla skinn”. Utforskade lite nya, roliga maskiner som jag fann på gymmet. Bland annat en ”balans-maskin” och en slags massage-maskin (som vi använde i Europa på 40-talet). Back to basics! Mellan 9-13 var det bara ”me-time” på gymmet som gällde. Underbar födelsedag….=D En 45 min promenad hem åtföljdes av lunch (makande och dagaa) hemma i huset, en kalldusch samt ett överraskande och glatt telefonsamtal av käre far som gratulerade på födelsedagen. En promenad till stan och lite arbete på Kili Com kunde inte undvikas, men avslutades med en liten belöning i form av skoshopping. Min egna lilla födelsedagspresent. Skulle hämta mina masai-skor som jag beställt från dagen innan men då farbror-skomakare inte kunde återfinnas på plats så fick det bli ett annat par istället.

Av en slump träffade jag på två svenskar som bestigit Mount Kilimanjaro dagen innan, och som nästkommande dag skulle fortsätta sitt tajta schema med ett 1-dags safari i Arusha. Åter på Kili Com planerades födelsedagskvällen och kosan styrde därefter mot stan där jag mötte upp Sybille och Sean för middag, vilket skulle komma att bestå av grillad kyckling, banan och Kilimanjaro öl. En gammal taxi-farbror skjutsade hem mig i sin taxi vid 22-tiden för fjuttiga 13 kronor (3,000 Tsh) vilket jag fann minst sagt överkomligt. Trött och glad vaggade jag genom hemmets dörr och somnade med ett tungt huvud på kudden.

 

 

Dag nr. 7 (söndag)

 

Första dagen som jag inte ställde väckarklockan. Klev upp vid 8-tiden och fick håret borstat av barnen där jag nyvaken satt i solen på innergårdens stentrapp. Söndag är den lokala vilodagen. Hela familjen var hemma och vi åt gemensam frukost, magimbi, te och korv (åt ingen korv…). Barnen och dada åkte till kyrkan medan Thom och Jacque for till marknaden för att köpa lite mat och annat. Ovant att huset var så tyst. Allt var stilla. Jag lade mig på spikmattan och skrev ikapp lite på datorn.

Det var väldigt fint väder men tröttheten slog mig denna dag. Bestämde mig att göra något av dagen, varpå jag packade ihop mina saker och tog en promenad en bit bort för att hoppa på en pikipiki och fara upp till ett hotell vid namn Impala, där det finns en pool som får brukas för en kostnad om 5,000 tsh (dygt 20 svenska kronor). Köpte med en grillad mihindi (majskolv) på vägen och toppade min lilla picknick med lite frukt vid poolen. Mötte upp Sybille och Sean som också var i behov av en vilodag. En gemensam, välbehövlig vilodag. Där låg vi och guppade omkring till 16-tiden på eftermiddagen, lagom mätta, stekta och belåtna. Mötte upp med en annan vän, Emmanuel, som tog med mig på en lite försenad födelsedagsdrink (sockerfri juice…) och därefter en lika försenad men inte mindre uppskattad födelsedagsmiddag. Grillat kött och banan såklart! Mätt och magen spänd som ett uppstoppat djur rullade vi hemåt, varpå jag slocknade som en klubbad säl kl 22 på kvällen.

 

 

Dag nr. 8

 

Steg upp vid 06:20, bytte om till träningskläder och fick skjuts av Thom till gymmet. Ett bröstpass och lite rehab senare tillsammans med Sybille och Sean väntade en 30 min promenad in till stan och Kili Com. Denna dag skulle jag och Thom ge oss iväg vid 10.30 tiden för att resten av förmiddagen och eftermiddagen besöka olika volontärplatser i Moshi, men som man erfarit otaliga gånger innan så blir det inte riktigt alltid som man har tänkt sig. Små problem och stora hinder på vägen gjorde att vi fick ställa in dagens turné och det bästa som gick att göra av situationen var att ta en tidig lunch för att få lite tid till att planera om dagen. Den nya planen innehöll ett besök på St. Mary Goreti Sec School där jag undervisade förra gången jag var i Tanzania. Då skolans rektor, Sr. Njau inte var där för tillfället återvände jag till huset för ett litet mellanmål och ett träningspass med Lucy (husets dada/nanny). Sedan jag anlände till Moshi har jag dagligen fått förfrågningar om träningspass, kost råd och diverse hälsotips varför jag tog eftermiddagens fritidstimmar i akt och visade Lucy några styrkeövningar och olika yoga-positioner som vi till siste satte samman till en liten yoga-rutin. Tröttheten hade inte gett med sig ännu, trots träning, noggrann kost och gott nog med sömn. Fyllde på med ytterligare ett mellanmål och skulle precis hoppa in i duschen när rummet plötsligt fylldes med ett ekande skrik. Det var Vicky, ett av barnen, som inte var snabb nog bort med handen när det andra barnen slog igen den tunga ytterdörren. Jag sprang in i matrummet och plockade upp Vicky som gråtandes och skakande höll ett krampaktigt tag om handleden med den ena handen. Jag satte henne i knät och försökte lugna henne samtidigt som jag med min halvknackiga swahili instruerade Lucy att hämta is, en handduk och min första hjälpen väska på mitt rum. En Dr. Quinn improvisation och ett svullet men nedkylt finger senare hade rummet tystnat och Vicky’s andetag stillat sig. Tejp/lindade ihop ett litet sterilt bandage kring fingertoppen som till synes inte verkade brutet, och skickade barnen till sängs för en tupplur. Jag och Lucy såg på varandra, trötta, lagom omtumlade och brast därnäst ut i skratt. ”Yesu Wangu” (herre Jesus) upprepade Lucy. ”Kids have too much energy”, var mitt gensvar…

Jag bytte om och återvände till St. Mary Goreti vid 17-tiden för att träffa Sr. Njau och mina gamla elever som satt och åt middag. Jag han inte lämna många fotsteg efter mig på matsalsgolvet innan salen fylldes av ett öronbedövande ljud från hundratals stampande fötter som mötte det hårda stengolvet i ett välkomnande, orytmiskt buller. Sten ekot ackompanjerades av skriet från 150 högljudda och entusiastiska 16-åringar, vilka alla på ett ögonblick kan få mina ögon att börja vattna. De har något speciellt. En viss ohämmad, otyglad energi som är oändligt full av nyfikenhet, vetgirighet och en oförstörd människokärlek. De är kaxiga, tuffa och oblyga. Ljudnivån ryms knappt innanför väggarna och mina händer vill instinktivt dra sig uppåt för att skydda mina öron från dånet men de hinner inte hela vägen upp innan de rycks framåt och omfamnas av ett tiotal varma händer, något mindre och mörkare än mina. Jag känner igen dem allesamman, och de känner igen mig. Det blev minst sagt ett kärt återseende.

Promenerade tillbaka till huset, uppfylld, lycklig, varm. Jag stannade till ett flertal gånger, hypnotiserad av vyn över Mt. Kilimanjaro. Det var klart väder, kvällssolen kastade skuggor längs ena bergssidan och lämnade ett sagolikt mönster mellan snö och sten. Fötterna fastnade, lungorna drog djupa andetag och kameran försökte naivt föreviga ett alltid så flyktigt men inte desto mindre oförglömligt ögonblick.

Väl hemma så passade jag på att leka ett stund med barnen och öva lite swahili med Lucy och grannflickan Flora innan det var dags för kvällens kalldusch och middag med familjen (ndiza na njama, a.k.a kokt banan och kött). Vid 21-tiden hade kroppen checkat ut för dagen och nacken bad om vila. Lucy hade bett mig att hjälpa henne med ett tidigt träningspass morgon därpå, varpå klockan ställdes på 06:00 och laddningen var igång.

 

 

Dag nr. 9

 

06:00 ringde klockan. Jag studsade upp ur sängen, men jag var tydligen den enda. Lucy snarkade tryggt och bekvämt i kudden och jag hade inte mage att väcka henne. Då det var första gången på länge som jag vaknade pigg i samma tid som klockan skallrade tog jag tillfället i akt och påbörjade min dag med en stund på spikmattan följt av ett yogapass. Proteinbar och chai-te laddade om kroppen, 45 min promenad till gymmet väntade, 20 min intervaller på löpbandet (bästa löppasset sedan mina knäoperationer, men nu ville inte riktigt höften), rehab på ”balans-bräde-maskinen”, massagemaskin x3, magövningar, stretching, tåhävningar och ett axelpass. Svårt att sluta när man väl kommit igång… Promenerade in till stan och Kili Com, varpå höften verkligen började smärta. Dags för en Ipren-kur. Dagen planerades tillsammans med Thomas och efter lunch for vi iväg till Kili Centre för ett möte, ett av de barnhem som vi förmedlar volontärer till. Det blev ett väldigt lyckat och produktivt möte och vi fortsatte vidare med att besöka ett trädplantage och därefter Msamaria, ett center för gatubarn. Energidepåerna började sina, varpå Thomas föreslog lite mahindi. En majskolv kostar mellan 200-300 tsh, dvs. omkring 1 svensk krona. Billigt mellanmål med andra ord.

Jag hade vid denna tidpunkt varit trött i några dagar, varit illamående till och från och även haft återkommande magvärk. Denna lilla problematik hade dock bestämt sig för att lägga i ytterligare en växel genom att addera lite intensitet och yrsel. Avverkade det sista skriveriet för dagen och vid 20-tiden på kvällskvisten befann jag mig på sjukhuset för lite tester. Ingen malaria. Värktabletter och sömn blev medicinen.

 

 

Dag nr. 10

 

Ställde ingen väckarklocka. Vaknade till liv runt 9 taget, kroppen värkte, täppt i näsan, huvudet dunkade, nacken värkte. Tillbaka till sängen för att gnissla tänder och fräsa åt Afrika-bakterier. Ingen idé, det är bara att försona med stundens rådande villkor. Lucy knackade på dörren och höll i handen fram morgonens solskensgåva, en skål med fisk och banansoppa. En kalldusch blev ett hoppfullt försök att åter bli människa igen. På med kläderna, packa väskan och iväg till sjukhuset för fler tester. Visade sig att jag hade en infektion, samma som jag hade senast jag var här och blev inlagd för skyhög feber. Stark antibiotika-kur, prognos och råd från läkaren: sluta inte ta medicinen även om du blir sämre, för det kommer troligtvis att hända till följd av medicinens styrka biverkningar. Halleluja! Vad kan man mer önska sig…? In i rummet klev dock en gladare överraskning, nämligen läkaren som behandlade mig förra gången jag råkade ut samma infektion, Dr. Sauda. Ännu ett kärt återseende, och det genererade tacksamt lite mer hopp och energi åt situationen. 32,000 tsh kostade detta sjukhusbesök inklusive inskrivning, undersökning, tester och en 5-dagar lång antibiotika-kur. Det vanligaste man testar här nere är malaria och det brukar för det mesta inte överstiga 3,500 tsh för testet och omkring 10-15,000 tsh för medicinen (totalt omkring 60-70 SEK för test samt medicin). Ytterligare en erfarenhet rikare, jajemen!

En kopp varm mjölk och en frukttallrik fick skölja ner medicinen och nu var det bara att lydigt och tålmodigt invänta de härliga biverkningarna, och de kom med besked. Den förberedande inköpslistan löd: mjölk, vatten, keso och fettsnål mjukost. Mjölkprodukter skall enligt ryktesväg lindra antibiotikans styrka och biverkningar, och jag kände mig inte manad att chansa och avstå från eventuella effektiva hjälpmedel. Ett besök till affären fick det bli. I Moshi har de sedan mitt förra besök byggt en stor Supermarket, ”Nakumatt”. Där kan man finna det mesta, och det menar jag ordagrant. Allt från tvättmedel, hårfärg, möbler, kläder, böcker, platt-tv, mattor och köksgeråd till bröd, frukt, tårtor, godis, batterier, mjölkprodukter, pasta, korv och yoghurt. Ja, listan kan göras lång. Priserna är varierande, men överkomliga.

Promenerade upp till Kili Com dit jag kom fram precis i tid tills biverkning nr 1 började gotta in sig i kroppen: feber, följt av biverkning nr 2: huvudvärk. Ringde och förvarnade mor och far att några sjukhusbesök skulle komma att dokumentera på min lilla reseblogg, men att ljusare tider väntar. Längtade efter sängen, och en piggare kropp…

 

 

Dag nr. 11

 

Ställde ingen väckarklocka denna dag heller, det det hade varit något trög natt. Fick inte många timmar av sömn i kroppen till följd av feber och värk som spridit sig rikligt och brett genom kroppen. Manade upp mitt två-benade verktyg ur sängen för att ge den lite näring runt 8-tiden och efter några halvhjärtade protester gick den med på en stund i vertikalt läge. Då mitt rastlösa huvud vägrade gå återgå till sängläge lyckades den efter lite övertalning förmå fötterna att vandra bort till St. Mary Goreti för ett möte med Sr. Njau. Vi satt och talade länge och väl, om studier, jobb, kärlek, vägval och livet. Hon är en klok kvinna. Stark, vis, rak, ärlig, lugn, beslutsam, respektingivande, ödmjuk. Vi arbeta mycket tillsammans under 2010. Hon har sedan länge nått insikten att fysisk och mental förmåga och hälsa hänger samman, att de är varandras förutsättningar, och vi förstår varandra väl när vi problematiserar elevernas situation och för diskuterar de olika sätt med hjälpa av vilka vi kan implementera mer kunskap om näringslära och fysisk hälsa i deras utbildning. Det är lika givande varje gång, mötet oss två emellan, mötet mellan våra olika kulturer, våra ömsom likartade ömsom olikartade förståelser och tolkningar av dem och den verklighet de förhåller sig till. Varje gång går jag därifrån en insikt rikare.

Eleverna skulle snart fara hem för ett 10-dagar långt lov med start den 18/8, vilket innebar att denna dagen var den enda möjliga att göra någon aktivitet med dem. Vi arrangerade för en träff senare under dagen vid 16-tiden. Promenerade in till stan istället för att återvända hem till huset, då jag var lite rädd för att lägga mig ner och vila och då känna hur trött kroppen egentligen var. Uppdaterade Thom om läget och gick till mitt favoritställe för att få i mig lite mat. Tog med mig en bok och satte mig vid ett litet bord för två, längst bort i restaurangen intill väggen för att få vara lite för mig själv. Hade precis plockat till mig lite mat och tagit några tuggor då någon drar ut den andra stolen och slår sig ner mitt emot mig. Jag tittar upp och ser på personen med en, vad jag kan tänka mig såg ut som en, uppenbart förvånad och frågande min. ”Maria?”, frågade han. Jag blev både skeptisk och misstänksam och då jag aldrig sett honom förut frågade jag var han sett mig någonstans. Han förklarade att han hade sett mig för två år sedan, tillsammans med två av hans vänner. Helt otroligt vilket minne människor har, jag är med andra ord inte inräknad bland dessa. Vi hade inte växlat ord med varandra tidigare, men satt där och pratade i väl över en timme innan vi skiljdes åt och fortsatte med dagen. Som vanligt, alla dessa oväntade möten, alltid någonting nytt att lära, veta, fråga.

En fruktsallad tyngre vankade jag tillbaka upp till Kili Com för att försöka fokusera och avverka lite arbete på datorn. Thom skjutsade upp mig till St. Mary Goreti och jag hade en halvfebrig med underbar eftermiddag med mina elever. Lite boot-camp och yoga i två tim blev resultatet som helt avvek från den ursprungliga planen jag hade, vilken inte inbegrep någon fysisk ansträngning för egen del. Åter igen, det går sällan som man har tänkt sig…

Talade med Sr. Njau och fick tillåtelse att dansa med dem vid 15-tiden nästkommande dag. Tjejerna ville så gärna göra det innan de far iväg på lov, och med tanke på att det kanske dröjer två år innan vi ses nästa gång blev deras önskan lite svår att neka. Några foton etsades in i kameran och vi vinkade hej då för dagen. Jag hade blivit bjuden på middag till några vänner och trots att jag både såg ut och kände mig som ett vandrande lik så masade jag mig hemåt, tog en dusch, bytte om och fick skjuts av Thomas som skulle iväg på ett ”send-off-party” (en ceremoni där familjen säger ‘hej då’ till sin dotter som några dagar senare skall gifta sig). Jag och Thom såg utmattat på varandra och sade samtidigt ”I’m so tired”, varpå vi brast ut i skratt. What to do…. En mysig kväll blev det ändå, minst sagt, och Sybille och Sean (samt några till i huset) hade förberett en super god middag bestående av sallad, guacamole och chapati. Kärlek kärlek. Vi blev sammanlagt 7 personer och slutligen var vi fyra små mätta, trötta själar som låg i sofforna och filosoferade. Efter jag hade tagit kvällsdosen av min antibiotikakur så tog biverkningarna vid åter igen. När Thomas och Jacque hämtade upp mig vid 11.30 hade alla de numrerade biverkningarna infunnit sig och det blev en illamående bilfärd hem. En dubbel dos av Alvedon och en stund på spikmattan fick mig tillslut att somna, och överraskande nog sov jag hela natten igenom…

 

 

Dag nr. 12

 

Ställde ingen klocka men vaknade av mig själv, relativt utvilad, runt 7.30 tiden. Klev upp och tog min sedvanliga kalldusch, packade väskan och tog en promenad in till stan för att äta frukost: en frukttallrik och en kopp varm mjölk tillsammans med medicinen. Frukt med myror serverades denna morgon, en trevlig liten överraskning. Efter att ha letat reda på alla myror och lagt dem åt sidan åt jag upp resten av frukten och tuggade noga innan jag svalde. Det gäller att inte vara petig… Lovely Africa…=D

Gick upp till Kili Com för att färdigställa alla sammanfattade dagar innan min lektion som skulle tagit plats på eftermiddagen. Jag arbetade på i flitig takt och trängde undan mina biverkningar, tog en kort lunch och återgick till arbetet igen. Kl. 14:45 var jag tvungen att kasta in handduken. Febern ville inte försvinna och inte heller magkrämporna eller huvudvärken. Jag ringde till skolan och bad dem att meddela mina tappra elever att dagens lektion var tvungen att ställas in. Bittert och tungt, men nödvändigt… Har suttit och jobbat på datorn sedan tidigt på morgonen och nu är klockan 18:30 på kvällen. Solen börjar gå ner och skymningen lägger sig som ett mörkt täcke över Moshi. Dagarna känns så korta. Imorgon är det en volleyboll-turnering som arrangeras för välgörenhet. Jag är anmäld men kroppen får avgöra om jag kommer att deltaga eller inte. Det väntar många resor nästa vecka till platser lite längre bort, utanför Moshi, vilket kräver lite planering som skall färdigställas och gås igenom under helgen. Hoppas på varma dagar då de senaste två dagarna varit lite kyliga och genererat en liten förkylning som satt sig i näsa och hals. Lite oväntat att få en förkylning i Östafrika, men något nytt skall man väl vara med om…=)

 

 

Hoppas ni har det bra där hemma i sommarvärmen, som jag via ryktesväg hört har hittat sin väg tillbaka.

Bilder kommer så snart möjlighet ges! (Uppladdningen är inte av bästa sort här nere)

 

Solkramar till er!

 

/M


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *