Progression och nyupptäckta paradis…

Dag nr. 13 (lör)

 

Sång och gudstjänst på gården väckte mig till liv vid gryningen. Ett 50-tal fötter släpade förbi mitt fönster och bar morgontrötta kroppar till plaststolar som ställts ut på innergården. Frankie, vän och granne till familjen, hade mist sin far varför en morgongudstjänst skulle hålla i hans ära.

Lördagen kom inte med några friskare besked, tyvärr, men regn levererades i mängder och gjorde uppdraget att förlika sig med morgonens tystlåtna och oproduktiva planer någon enklare. Hals, näsa och huvud var inte riktigt med i matchen och resultatet blev en förmiddag i sängen, på spikmattan, med planeringsschemat inför kommande vecka, med snoken framför datorn, apatiskt underhållen av en amerikansk romantisk efterkrigsfilm. Rastlös och frustrerad må jag ha varit men insikten infann sig snart att det inte var någon idé att envisas, inte denna dag. En lönlös konflikt mellan huvud och kropp, missgynnande för dem båda. Acceptans, ladda om. Vid lunchtid hade jag blivit övertalad att följa med på en lite utflykt. Ingen större ansträngning krävdes dock av Emmanuel som uppmanat mig om saken, då destinationen råkade vara en av mina absoluta favoritplatser, Marangu. Området ligger i bergssluttningen till Mt. Kilimanjaro. Det är kallt. Jag virar halsduken ett extra varv kring den onda halsen, kryper upp och sjunker in i sätet bredvid Emmanuel, gör mig bekväm och njuter av alla välbekanta såväl som nya intryck och vyer som svischar förbi utanför mitt mörkbelagda fönster. Jag försöker fånga några av dem på bild, men alla de etthundra en miljoner fartgupp som lämpligt nog byggts på den vidsträckta vägen gör att många av dem inte riktigt fastnar. Jag kapitulerar för stunden, höjer volymen på stereon och tar ton tillsammans med Emmanuel, ogenerat, högt, glatt och illa.

När vi når Marangu har vi fortfarande en bit kvar. Vägen består mestadels av sten, jord och hål. Det går brant uppför, och brant nedför om man oförsiktigt skulle råka hamna utanför gruskanten… Stundom känns det som om jag befinner mig mer i luften ovanför sätet, snarare än sittandes i det. Nu är vi i bergen och djungeln, underbara bergen. Det är kyligt, fuktigt och molnigt. Vi anländer efter en tid vid ett trästaket och några stenhus där vi parkerar, och följer efter en dam bekant till Emmanuel en bit in i skogen där modern till Emmanuels kollega blir begraven. Vi skuttar över en liten å, rakt in i folkmassan. De har sänkt ner kroppen i jorden och inlett arbetet med att täcka den, samtidigt som en skara på omkring 10-15 personer fyller platsen med sina änglalika röster. De är fylliga, samstämmiga, kraftfulla, medlidsamma. Jag känner inte människan som nu lämnat jordelivet, vilket för en stund ger mig känslor av obehag, främlingskap, obehörighet. Jag känner mig plötsligt så olik alla andra, så felplacerad. Jag blir osäker, självcentrerad. Men känslorna och dess tillhörande tankar lägger sig snart och jag blir istället medlidsam och närvarande, som rösterna. Det handlar inte om mig. Jag blir som hypnotiserad av den brummande sången, av stunden, av alla tankar som stumma men närvarande reflekterar över de dyrbara ögonblick vi får dela med andra… Andra som är som vi… Jag tittade runt omkring mig, på de 80-tal ansikten som omringade mig. Ansiktsuttryck som manifesterade känslor som vi alla hade gemensamt… Nog kände jag mig fortfarande lite vilsen, men jag var vilsen bland vänner.

En timme och några hej och hej då senare väntar jag på Emmanuel i bilen och passar på, med fötterna tillfälligt på stilla jord, att fånga några bilder. Vi rullar nedför backarna, lite för fort vilket jag vänligen men bestämt påminner Emmanuel om, men tar oss tid att memorera resan vid ett vattenfall på vägen. Jag har inte ätit sedan frukost och lite halvsvajigt fumlar jag nedför stenarna och försöker fokusera för att inte ramla ner i vattnet. I bilen har Emmanuel en liten platt-tv som spelar upp musikvideos via en mp-3, och basen dånar från baksätet. Jag kan inte annat än att le åt ”män och deras leksaker”, om jag får utmärka det lite stereotypiska förstås… Hungrig, yr och med värk i de flesta kroppsdelar kom jag hem en bara för att vända på klacken och fara iväg till Mbuyuni, marknaden på andra sidan stan, tillsammans med Emmanuel. En vattenmelon á 3 kg: 2,000 tsh (8,5 SEK), en klase med små bananer á 12-15 st: 1,500 tsh (6 SEK), avokado 2 st stora: 1,500 tsh (6 SEK) inhandlades. Osaltade jordnötter funkar som en bra proteinkälla här nere, vilket vi fiskade upp på en Super Market på vägen, 400 g: 4,000 tsh (17 SEK). Vi åkte hemåt igen, jag med en god och förväntansfull aptit. Men den fick vänta ytterligare någon timme likaså min mage, då det blev ett oväntat besök hos Emmanuels familj som jag inte träffat sedan jag kom tillbaka till Tz. Magen glömdes snart bort och yrseln blev ett sekundärt problem då jag fick syn på familjens hund Bruno, och deras valp som de hämtat två dagar innan. Kunskapen om djur är minst sagt bristfällig i denna kultur, varför en snabbgenomgång om hundfoder, utfodringstider och skötsel tedde sig kanske olämpligt men inte desto mindre nödvändigt. Tur som jag hade var familjen mer än mottaglig för mina råd som oupphörligen och något okontrollerat hoppade ur min mun medan jag kände igenom valpens tänder, tassar och päls som var blöt, kall och smutsig. Min creme-vita tröja var inte längre så vit. Jag ville inte sätta ner honom i den lilla inhägnaden igen, det tog emot och armarna ville sig inte styras. Jag tröstade mig själv med argumentet att jag litade på Emmanuels omdöme och löfte att ställa i ordning en potentiell hundkoja som vi kikat på, samt bistå valpen med en varm filt och tillräckligt med rent vatten och lämpligt hundfoder. Återföreningen med Eema’s familj värmde gott och hjärtligt, och de välkomnande tillika hårda kramarna skapade känslor av ett andra hem. Lite dansinspirerande filmer höll tio trötta ögon vakna hemma i huset, inklusive mina egna. Thomas och Jacque var båda på bröllop, dock i olika städer. Det är fler bröllop i Moshi än jag har förmågan att komma ihåg. Varje helg far det runt otaliga korteger i rondellerna och genom stan, avskedsparty, bröllop, efterfest. Thomas erbjöd sig att hämta upp och ta med mig till det ena bröllopskalaset i Moshi, men ljudnivån från förra bröllopet jag närvarade på drogs sig till minnes och min något ömmande kropp och knopp genererade ett vänligt nekande till förmån för en fortsatt hemmakväll och ett tidigt möte med sängen.

 

 

Dag nr. 14 (sön)

 

Söndagsmorgonen var stillsam. Planerade, skrev, läste på trappen till innergården. Det var en mulen men något varmare dag. Tungt sjönk jag in i min bok som avhandlade tankar och reflektioner från Tibets nuvarande Dalai lama. Författaren var en amerikansk psykolog som, liksom jag, försökte komma i underfund med buddhisternas mystiska knep till lycka i denna virriga vardag. Jag ler lite smått åt människans benägenhet att sätta krokben för sig själv, det är ju egentligen så enkelt, men vi gör det så svårt. Lunchtid börjar närma sig och jag lägger för en stund boken åt sidan, hämtar min kamera och förevigar några ögonblick av barnen som leker på stengolvet och Lucy som med imponerande hastighet och precision trådar sönder en knippe spenat och morötter. Jag samlade ihop mina saker, tog en dusch och hoppade upp på en pikipiki lite längre ner på gatan för att möta upp Sybille och besöka hennes (och Fridas) barnhem, ”Simbas Footprints”. Vi tog en promenad med barnen till en liten uterestaurang i närheten för att bjuda allesamman på varsin dricka. Väl tillbaka på barnhemmet väntade en rundtur, lite information och foton. Blyga och fnissande försökte barnen lära känna mig, en okänd, vit filur på besök i deras hem, men det tog ingen lång stund innan alla högljutt talade i munnen på varandra och försökte enas om vilka händer som skulle få plats i mina. Regnet gjorde ett oväntat återbesök, varpå jag och Sybille krängde på oss två av barnens små regnjackor och satte kurs mot stan och Milan’s, en indisk restaurang, där vi skulle möta upp Yvonne, en vän från Tyskland. Läpparna brände, men magen var tacksam. Restaurangen ligger belägen mitt i stan och serverar endast vegetarisk mat, stark mat. Priserna är bra (34 SEK för 1,5 l vatten, en förrätt, huvudrätt och bröd) och det tar inte lång tid att få in maten på bordet. Mörkret infann sig och gjorde sällskap med det ihållande regnet. Taxi blev det självklara transportmedlet hem, där kudden väntade på ett huvud vars tankar hade svårt att stilla sig. Skrev, planerade och kysste spikmattan tills kroppen gick med på att checka ut för dagen

 

Dag nr. 15 (mån)

Ställde kl på 06:00, slog av klockan och vaknade till liv vid 7.15. Typiskt! Slängde illa kvick iväg ett sms till Sybille med information om att jag försovit mig. Vi skulle mötas på gymmet kl. 07.30, då jag ville göra en testrunda ev kroppen. Som tur var hade även hon försovit sig… Raskt på med kläderna, fylla på med några klunkar mjölk, ett par nötter och en bit papaya. Hoppade in i bilen, varpå Thomas körde mig till gymmet då även Jacque, Thomas fru, ville ta sig en titt på träningslokalerna. Jag erfar ett ökande antal afrikaner som berörs och väcks till medvetenhet vad gäller deras gängse förutsättningar och villkor för en god fysiska hälsa. Fler är ute och rör på sig, promenerar och springer, men allt fler har även utvecklat en villighet till nya lärdomar och kunskaper inom området näringslära och basen för en sund kosthållning. Progressionen må vara blygsam, men inte desto mindre betydelsefull i en kultur som marinerats i en okunnig röra av västerländskt socker och fett, där diabetes breder ut sig som en löpeld, som ett luftburet virus utan motstånd. Läkarna arbetar rutinmässigt med att amputera tusentals tår och fötter. Det är en epidemi som inte har några tankar på att bespara varken samhället eller dess individer från konsekvenserna av det oupplysta vägvalet. Val eller inte, resultatet blir detsamma, likaså verkligheten och behoven av åtgärder.

Tacksam för mina förhållandevis små hälsoproblem tog jag mig an löpbandet och väntade spänt på hur kroppen skulle reagera. Löpningen varade i 35 minuter och några kortare intervaller senare var kroppen fortfarande någorlunda hel, förutom höften som envisades med en svullen led som mer än gärna skickade retsamma smärtimpulser upp till mitt besvikna huvud. Tålamod, i massor. Övergick till min rehabiliterings- och magträning och avslutade med en promenad hem till huset.

Ägg och frukt, laddad på nytt. Smorde in de värkande kroppsdelarna med voltaren efter den sedvanliga kallduschen, vartefter jag tog sikte mot stan för ett lunchmöte med Thomas. Det blev lunch på ett nytt ställe (för mig) denna dag. En slags ”Food court” i närheten av busstationen inbegrep 14 olika luckor och små restauranger som tillsammans omringade ett mindre grönområde med ett antal bänkar, stolar och bord. Kostnaden för 1 skål med banan/köttsoppa, ett bit kyckling, grönsaker samt 1,5 l vatten: 4,500 tsh (19 SEK). På Kili Com väntade arbete på datorn, några telefonsamtal och koordination av kommande volontärer. Schemat för veckan reviderades och fastställdes, så gott det gick förstås då de flesta planer slutar i ren improvisation. Trots ovissheten som råder kring allt som ens är närheten av ett försök till en plan, så skänker det mer gåvor än det berövar. Nämligen närvaro. Insikten om ovanstående gör att stunderna måste tas till vara, levas och arbetas med och för där och då, när de faktiskt existerar. Inga illusionsgenererande planer om en garanterad framtida stund finns att tillgå, ingen ursäkt eller undantag för förgivettaganden. Du har här och nu, det är ditt verktyg, ditt enda.

Jag fick en stund att ta tillvara på, en stund på eftermiddagen med Mr, Kennedy som jag fångade illa kvickt. Vi hade några ”planer” tillsammans som jag gärna ville genomföra denna veckan, och utsikterna var goda men förhoppningarna låga. Hoppas på det bästa men förvänta det värsta. Hur som, vi diskuterade samman ett ”önskeschema” och hoppades på det bästa. Vidare improvisation skapade en möjlighet att fara till andra sidan Moshi senare på eftermiddagen för ett möte med Mama Msamaria, en dam som driver ett center för gatubarn vid namn ”Msamaria”. Det blev ett minst sagt lyckat och informativt möte vilket skänkte lycka till eftermiddagens arbete. Guldkant på denna dag blev det än mer när vi vände bilen för att rulla tillbaka till Kili Com. Med andra ord ett lyckosamt bevittnande av Mt. Kilimanjaros majestätiska framträdande i solnedgången, likt inget annat jag hittills sett med egna ögon. Det går knappt att vända bort blicken, det är för mycket att ta in, etsa in i hornhinnan, sätta ord på. Det värmer ändå från själen upp till leendet som är omöjligt att sudda bort. Likt ett barn studsar jag tillbaka in i bilen för att ivrigt visa Thomas det ögonblick som jag lyckats fånga i min lilla tekniska manick, han ser lika löjligt lycklig ut som jag själv och följer upp med en beslutsam uppmaning ”You have to give me that picture!”.

Central Market fick ett litet besök av oss efter mörkret krupit in i Moshi’s alla små hörn och gator, och kvällens fångst blev en kasse med frukt av blandade sorter samt en flaska Aloe Vera Juice som införskaffades i en liten Super Market i närheten, i hopp om att det skulle gynna en något friskare framtid, helst inom kort. Hemma i huset väntade det sedvanliga: dusch, middag, planering och skriveri. Sista dosen av antibiotika fick äntligen avverkas men förbättringarna var inte särskilt märkbara, tack vare en förkylning som ansåg sig vara ett lämpligt substitut för sin vän ”infektionen” som förhoppningsvis sagt adjöken för denna gång. Ett ordentligt skratt fick jag dock i samma stund som jag tankspridd stod och borstade mina tänder i hallen. Ut ur barnens rum, som ligger intill mitt, kliver Lucy med en plastbit i handen, liknande ett mindre Lego-tillbehör. Hon håller med utsträckt hand fram den och ser på mig med en utmattad min innan hon brister ut i skratt. Humphrey, Thomas 3-åriga son, hade för kojs skulle stoppat upp biten i fråga långt upp i näsan, tydligen lite för långt då han inte fick ut den igen varpå han började gråta och Lucy tvingades gräva fram den, tack och lov med ett lyckat resultat. Det var kvällens bravader. Täppt och ont i näsa, hals och öron lade jag mitt tvåbenta åbäke i sängen, åter igen medicinerad med lite smärtlindrande, och hoppades på en feberfri natt. God natt, adjö och god morgon till nästa utmaning.

 

Dag nr. 16 (tis)

Man vet aldrig vilket paradis som väntar bakom hörnet…

Jag vaknade, fortfarande risig och oattraktiv. Klev upp och började arbetet på datorn med detsamma, samtidigt som jag satte ner ändan på spikmattan och intog min frukost. Två pigga och nyfikna barn surrade som små högljudda flugor på båda sidor om mitt huvud men jag hann inte mycket göra innan Lucy lade märke till morgonens kortväxta monster, och stängde in dem i rummet intill. Lite tystnad mjukade upp mitt tålamod och gav välbehövlig energi till fokus. Tanken var att få undan allt datorarbete under förmiddagen för att frigöra eftermiddagens timmar som skulle nyttjas till en tur upp i bergen tillsammans med Mr. Kennedy. Destinationen var Fukeeni, en liten by där Mr. Kennedy för omkring 7 år sedan startade ett mejeri vilket genererade inte bara utveckling, men även jobbtillfällen, inkomst och kunskap till lokalbefolkning. Med lite improvisation och frigjord tid expanderade vi våra utflyktsplaner som sattes i verket innan lunchtid och hjulen styrdes målmedvetet mot bergen, Fukeeni och ytterligare en destination 3,000 meter över havet, mitt nya paradis Fyueni.

Efter vi lämnat huvudvägen som leder mot Dar es Salaam, började luften bli friskare, renare, lättare att andas. Träden blev allt flera och snart var jag äntligen tillbaka i min djungel, i bergen. Den guppiga resan kompenserades mer än tillräckligt av den fantastiska utsikten som gränslöst bredde ut sig om båda sidor av den smala, krokiga grusvägen. Det började bli långt ner till den närmsta, platta marken. Vägen blev allt smalare, brantare. Jag måste sett ut som ett barn på julafton. Jag tittade åt höger, vänster, höger, rakt fram, vänster igen…. Bilfärden började kännas som karusell i mina försök att hinna se allt som passerade våra fönster. Träd, blommor, mönsterformade plantage, fantastiska branta, grönbeklädda stup, berg, vattenfall… Obegränsade mängder av naturens skönhet lekte framför mina ögon, mängder i större omfattning än jag kunde förmå mitt sinne att ta in. Vi anlände till Fukeeni och mejeriet där jag fick en rundtur av det tre våning höga huset som tillhör områdets församling, samt en mycket uppskattad, informativ och lärorik lektion av arbetarna i mejeriet. Ett mellanmål senare åkte vi vidare och klättrade med våra fyra starka hjul högre upp i bergen bland lera, stenar, gropar och branta stup. Jag litar på Kennedy’s körning. Han må blivit lite till åren, men han kan dessa vägar bättre än någon annan. Han rattar, gasar och bromsar så kontrollerat han kan. Vi fortsätter tills vägen tar slut, och vi hamnar på vad jag tror är Afrikas näst vackraste tak (dvs. en värdig andra plats efter första platsen, en titel som fortfarande hålls av Uhuru Peak, toppen av Mt. Kilimanjaro). Vi går till fots uppför den sista, korta och hyfsat torra backen. I backens slut ligger en skola, nästintill färdigställd efter många år av arbete, byggnation och transportering av material. Det är en ”Governmental Secondary School” där lokalbefolkningen kan låta sina barn få sin utbildning. Dessa ansträngningar möjliggör mycket, och däribland två fantastiska fördelar: utveckling och utbildning inom landsbygdssamhällen. Det medför tillgänglig utbildning, men även en sådan utan krav på förflyttning in till städerna. Jag strosar runt, lycklig, imponerad, överväldigad, hoppfull. Jag snurrar 360 grader fler gånger än mitt balanssinne klarar av. Det känns som om jag stirrar på ett foto, ett foto med ett oändligt djup. Ett djup som jag försvinner in i och inte kan förmå mig själv att greppa. Jag är tvungen att stå där ett tag, för att låta det sjunka in, låta det finna en permanent plats i minnet, i lyckokistan. Kennedy ser mycket väl hur jag trivs, känslomässigt bosatt mig på kullen, men tvingas så småningom påminna mig att det börjar bli dags att påbörja resan ner, tillbaka till lägre höjder. Det tar emot, men jag tar mina sista foton, släpper taget och håller istället i känslan av tacksamhet. Tacksamheten över att fått sett denna plats, fått lämnat några fotspår efter mig, kanske för att någon gång få följa dem tillbaka, eller bara för att återfinnas och glädjas åt i minnet och känslan.

Skolan är ett mycket möjligt projekt för volontärer som vill undervisa i engelska och kärnämnen. Möjligheter till boende finns i närheten och det skall enligt uppgift inte vara längre än 40 min promenad ner till huvudvägen, varifrån daladala kan användas som transportmedel in till Moshi. Vi stannar till en kort stund på vägen nedför backarna för att kika på kaffeplantagen i området och två nya gästhus som är under konstruktion. Vi fortsätter vidare och befinner oss snart tillbaka på mejeriet i Fukeeni där en underbar lunch väntar på oss: avokado, gurka, makande och spenat. Jag njuter av varje tugga, varje minut. Jag och Kennedy låter tankarna flyta iväg och vi börjar reflektera över kulturer, utbildning, fostran, lycka, den materiella världen och våra likheter. Jag känner mig lyckligt lottad, mer än jag kan uttrycka i skrift. Medan Kennedy går runt till några familjer, för att bistå med rådgivning, sätter jag mig på balkongen på andra våningen och nyttjar den tysta stunden till några yoga- och andningsövningar i solen. Omkring en timme senare rullar vi vidare, ner mot Moshi och Kili Com. Lite arbete kvarstår, men är nu i skrivande stund avverkat och slutfört. En underbar dag. Ett underbart, nyupptäckt litet paradis, med nya möjligheter.

 

Hoppas ni har det bra.

(Bilder skall snart försöka laddas upp)

 

Solkramar!

 

/M


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *