Kategorier
Tanzania 2012

Bättre sent än aldrig…?

 

Hösten kommer fort. Sommaren sveper förbi, ävenså dagarna och veckorna. Schemat blir utan ansträngning uppfyllt av tider. Men det är viktigt att stanna upp. Stanna upp och göra sig påmind om allt som vi har att vara tacksamma över. På så vis är jag glad att jag hade dessa sista ”Tanzania-dagar” kvar att skriva om (även om jag hade velat haft det klart för länge sedan, som jag utlovade…;-) hmm..). Men det var en god tid att stanna upp och minnas. Minnas sommaren och alla nya erfarenheter som jag nu fått i bagaget, alla nya minnen, kunskaper, insikter, lärdomar. Allt som gett mig en starkare rustning, och fler färdigheter.

 

Här nedan följer de sista dagarna i Tanzania (18-23). Kommer snart att lägga upp ”dagboken” om min Lapplandsvandring och lärdomarna jag fick av det gav mig, och tro mig, de var många! Nyckelord i nästa inlägg: regn, skratt, skav, bölder, helikopter, evakuering, vänner för livet. More to come! ;-D

Håller även tummarna för att jag snart kan få ihop ett litet galleri från båda resor!

 

 

 

 

TANZANIA Dag 18-23

 

 

 

Dag nr. 18 (Tors)

 

Det är dags för ännu ett ”send off party”. Klockan är halv elva på kvällen. Det är torsdag och frieriet skall slutligen infrias, ”firas & fruas” och musiken hörs högt och väl där det dansas och sjungs flera kilometer bort. Imorgon drar kortegerna igång i Moshi stad och runt runt åker de i rondellerna tills bilkön sträcker sig hela gatan ner till nästa rondell. Det sägs ”ja” så många gånger varje vecka att jag inte skulle bli förvånad om rollen som ”präst” är den mest arbetseffektiva titeln i Tanzania.

Vi kommer ibland in på de något känsliga och följaktligen korta diskussionerna om äktenskap när jag vistas här nere. Jag har flera gånger ställts frågan ”Why do you divorce so easily?!”. Min motfråga mitt i detta kulturella frågetecken brukar sedvanligt bli ”Why do you get married so easily…?”. Ibland mynnar frågorna ut i ytterligare reflektioner, ibland inte…

 

Det blev inget Namanga denna dag. Planerna gick inte i lås förrän på morgonsidan vilket innebar några timmar för sent. Lite naiv och envis som jag var, packade jag ändå ihop väskan, efter mitt telefonsamtal med barnhemmets föreståndare, och traskade raskt ned mot stan för att anordna resan och införskaffa bussbiljett. Jag blev starkt avrådd från att åka, pga timmen på dygnet, och det var bara att svälja viljan för ett tag, bevara energin och rikta om den i en mer konstruktiv riktning som matchade dagens förutsättningar. Jag började genast planera om och några telefonsamtal senare var en ny resplan etablerad, nya koordinater knappades in i min lilla tankeverkstad och bilen som skulle ta mig till destinationen bokad och tankad. Tankade även magen med lite energi, vilket gav huvudet det förmånliga drivet att få undan lite datorarbete innan avfärd. Mina godmodiga reskamrater, som gjorde denna dag av efterforskning möjlig, var Thomas (vid ratten) och Peter (en nyexaminerad college-student från Tanzania som ideellt arbetar för att stödja barn som lever i svåra familjeförhållanden). Dagens mål: undersöka skick och underhåll av ett vattenprojekt energidrivet av solceller, samt samla information och upplysningar om Peters projekt samt möjligheterna till assistans i form av volontärer, kunskap och resurser.

Torra grusvägar, angränsande till asfaltens trasiga kanter, ersattes av vidsträckta fält av högväxta, gröna plantage så långt ögat kunde nå. Området tillhör TPC, Tanzania plantation company, och innefattar stora ytor av mark där det odlas sockerrör och produceras tusentals ton av socker.

Första anhalten blev vattenprojektet.

 

 

 

 

Båda solpanelerna var dessvärre trasiga och pumpen fungerade inte. Jag försökte göra efterforskningar för att ta reda på vad som hänt och på så vis försöka leta efter reparationsmöjligheter, men svaren var få och bristfälliga. Knäppte många foton innan vi for vidare och klurade ivrigt efter på lösningar medan vi guppade vidare till nästa anhalt. Efter en lång stund på obefintliga vägar kom vi slutligen fram till ett stenhus som var nästintill färdigställt, men saknades el, vatten och några väggar. Peter använde ett av husets utrymmen som kontor och vi satte oss där för att gå igenom den bakomliggande historien till hans projekt samt hur vi tillsammans skulle kunna arbeta i framtiden. Peter fick idén när han gick i college för några år sedan. Han ville stödja barn som var mindre lyckligt lottade än han själv. Han började smått med att samla in små donationer från klasskamrater, vänner och bekanta varpå idén växte allt eftersom. Hans vision var att, med lärares hjälp från olika skolor, samla in information om de barn som hade det påtagligt besvärligt hemma. Vissa fick sällan mat, vissa hade inga föräldrar och var inneboende hos släktingar (varav många var i sin äldre dagar). Man kan se att han är känslomässigt engagerad i det han gör. Det lever, kommer till uttryck genom hans kroppsspråk, mimik, tonspelet i rösten. Jag satt en längre stund och lyssnade, reflekterade, tänkte. Vi bollade idéer, talade om utmaningarna som föreligger i uppgifter att ta emot volontärer, ävenså resurserna och möjligheterna det ger. Vi började snart tala ”samma språk”. Vi förstod varandra, bådas perspektiv. Det blev ett givande möte, många nya tankar, många omtolkningar av gamla tankar…

När vi ansåg oss vara klara med våra projekt-reflektioner gav vi oss av för att kika på ett hostel en bit därifrån. Det kändes lite lustigt. Ett hostel mitt ute i ingenstans, i ödemarken. Inte en enda gäst, bara tre personer som satt och drack läsk innanför grindarna. Rummen var dock i hyfsat gott skick och kostade inte mer än mellan 5-7,000 tsh per natt/pers att hyra (motsvarande ca 25-35 SEK).

För att få lite fler idéer till bättre byggnationer och installationer av solpaneler och vattenpumpar rullade vi vidare och stannade till vid en gigantisk vattenpump upplyft på stora järnhållare (varifrån vattnet går ut till olika pumpar). Det var väldigt intressant att studera hur de hade placerat och installerat pumpen och solpanelerna, vilket gav fart till nya tankar och idéer rörande framtida projekt…

 

Åter i Moshi stad började jakten på busstransport-möjligheter för min resa till Namanga. Ganska snart fick jag fatt i ett par alternativ, men ansåg att 25-35,000 tsh (125-175 SEK) enkelresa var lite för många mynt för detta lilla äventyr varpå jag till sist beslutade mig för att ta en av de mindre bussarna direkt från stationen. Dessa bussar går åker till Arusha där man får byta till en annan buss för att ta sig vidare till Namanga. De kostar dock inte mer 9,500 tsh enkelresa (47 SEK) och är (enligt mig) bekvämare att resa med, förutsatt att du inte behöver ha ”Mama Africa” med sina dryga 120 kg i knät förstås, till följd av att ”busspersonalen” försöker klämma in ytterligare 15 personer i den redan överfulla minibussen som knappt orkar rulla framåt på sina små hjul… Men lite sport måste det ändå få vara!

Hur som, planen var klar, Namanga väntade. Lite arbete på datorn och godis-shoping till barnen fick avrunda arbetsdagen och slå sin sista knut med lite middag (dagaa, avokado och grönsaker), en kalldusch, skriveri och spikmattan med favoritboken i högsta hugg. Klockan ställdes på 05:30, och laddningen inför den långa resan kunde börja.

 

 

Dag nr. 19 (Fredag)

 

Klockan ringde, kallduschen väntade (alltid en effektiv ”morgon kram”), packade väskan och promenerade ner till busstationen. Solen hade inte gått upp ännu, mörkret gjorde lite svårt att balansera fram på den ojämna marken, men den började lite blygt kika fram borta vid horisonten, solstrålarna började lite smått och försiktigt sträcka på sina långa vidsträckta armar och snart räckte de såpass långt att mina morgonfrusna armar kunde kännas vid dem.

Det måste vara det bästa som finns… Att få se solen vakna, och se hur den i sin tur väcker hela jorden och all det liv som finns på den.

 

Bussen for från Moshi kl 7:10 och kl 8:55 var jag framme i Arusha. Fick inte någon ”Mama Africa” i knät denna gången, men ackompanjerades istället av en tjej som på min högre sida kräktes som en matförgiftad griskulting. Jag ville räcka henne min vattenflaska men kunde inte få upp korken. Givetvis skulle korken gå sönder i just en sådan här situation… Tog upp min lilla fickkniv och försökte ”karva” upp den, vilket bara resulterade i att den började läcka på sidorna och jag fick sitta och balansera den i handen hela vägen till Arusha för att inte dränka ner resenärerna bredvid mig.

I Arusha mötte Emmanuels bror/systerson upp mig för att ge mig direktiv om vilken buss som gick vidare till Namanga. Det är högt tempo på bussplatsen och många ficktjuvar och liknande rör sig i just dessa kretsar. Höll hårt i väskan och gick vidare genom folkmassorna till nästa buss. Det tog en stund innan vi lämnade Arusha då bussarna inte åker förrän hela bussen är full, och därefter ska de tanka, men efter det (om alla fått sin växel och är nöjda och belåtna) så är man förhoppningsvis på vägen och håller sig även där resten av resan fram till nästa anhalt. Det gjorde vi. Resan gick bra och bussen var förvånansvärt bekväm. Lite trångt, men det är det alltid, och det är lite charmen med det hela också. Att resa runt i Tanzania… Resan tog ca 1,5 tim och runt 11-tiden var vi framme i Namanga. Det gick fortare, och lättare, än jag mindes sist jag reste samma rutt (för några år sedan) för att ta mig till Nairobi, Kenya. De hade sedan sist lagt om till en helt ny väg! En fin, slät asfaltsväg hade ersatt den tidigare ”krater”-grus-vägen. Jag hoppade av bussen innan den nådde hela vägen fram till Kenyas gräns. Stod i dammet och försökte finna ett ansikte som såg lika sökande ut som mitt eget. Det var tveklöst. Fram kom en man med det bredaste leendet jag hade sett på flera veckor. Två främlingar möttes, två vänner som inte ännu kände varandra. Men vänskap var det inte desto mindre. Vi pratade, promenerade och skrattade hela vägen till Centret. Det var varmt men vinden kylde huden gav balans till hettan i luften.

Väl framme vid Centret öppnade Emmanuel en trädörr och hänvisade mig att kliva in. Jag tog ett kliv fram och kikade in genom dörröppningen. Där satt en skara barn, stilla och prydligt i rad. Samma sekund som jag satte foten innanför tröskeln fylldes rummet med ett 40-tal starka, entusiastiska barnröster som alla, hjärtligt och osamstämmigt, gick upp i en gäll falsett. Ljudnivån dränkte orden de försökte tränga sig fram i sång-stormen med här och var kunde några engelska tappra ord urskiljas, och det var nog för att framkalla några tacksamma tillika ostyrbara glädjetårar.

 

Satte mig ner och försökte hålla tillbaka upplevelsen av hur rörd jag egentligen var, enbart för att inte upprepade gånger brista ut i gråt och skrämma barnen med min okontrollerbara glädje i mitt möte med dem. Över minnet jag alltid skulle bära med mig, över rösterna som fortfarande ekar i mitt huvud i skrivande stund. (Hoppas att snart kunna lägga upp en video på detta)

 

Barnen sjöng diverse låtar och visade sina engelska kunskaper varpå jag fick en grundlig tillbakablick återberättad av Emmanuel hur hela centret startade och vad som hänt fram till nutida läge.

Jag berättade lite för barnen om vem jag var och vad jag gjorde där. Där min swahili föll kort fick Emmanuel flika in och översätta min engelska. Barnen stirrade på mig med sina nyfikna, omättliga ögon, som snart sken upp ytterligare vid åsynen av godispåsarna som jag lyfte upp ur väskan. Ivriga, men någorlunda ordningssamma ställde de sig i en ”kö” trampade fort fram till godiset och nötterna på bordet. Kort därefter hade jag tre kärleksfulla små barn klistrade i mitt knä, varav en av dem inte kunde vika undan med blicken. Hon stirrade upp på mig med sina stora, glada, kisande bruna ögon. Det gick inte en lång stund innan tio händer lekte virvlade runt i mitt hår. Det är en av de mest fascinerande sakerna för barnen, det mjuka långa håret och den vita hyn. Man känner sig ibland som en sällsynt staty på ett museum, eller som en katt på ett dagis som alla bara måste klämma och känna på, och ibland dra lite för hårt i. Men man njuter bara, njuter och gläds åt deras nyfikenhet och bottenlösa charm.

 

Jag och Emmanuel fick en god pratstund och gick omkring på området för att tala om Centret, dess framtid och deras förhoppningar. Vi samlade ihop allesamman och med ett 20-tal barn hängande i mina armar marscherade vi mot Emmanuels hem för att äta lunch och träffa hans familj. Det hände igen….

Så mycket mat! Chapati, bönor, sallad, kött, avokado, gurka, kaffe… Det fylldes på, gång på gång.. Emmanuels underbara fru, Maria, hade ansträngt sig för att laga det mesta i afrikansk mat-väg och jag hade inte hjärtat att stoppa portionerna. Tills magen verkligen sa stopp det vill säga. Regel nr 1: ät allt, och ät upp allt. Ibland får man bara bita ihop och ta emot all kärlek, även om den ibland leder till magknip…

Efter maten påbörjade vi det ”grundliga” mötet, förde anteckningar och klurade tillsammans på olika lösningar för potentiella projekt och volontärarbete/mottagande. Barnen lekte med mitt hår och där satt vi, som en enda stor familj, och planerade inför framtiden.

Jag tog kort på alla i familjen samtidigt som de insisterade och försökte övertala mig att sova över. Men fler projekt väntade mitt besök och jag hade helt enkelt inte tiden att stanna. Promenerade ner till gränsen till Kenya, köpte lite vatten (med oskadad kork) och försökte hitta en lämplig ”Shuttle” (minibuss) som kunde ta mig tillbaka till Arusha och vidare till Moshi. Resan hem gick inte lika snabbt då polisen stannade oss fyra (!) gånger varav vi en av gångerna tvingades vända och åka tillbaka till gränsen och byta buss då föraren inte kunde uppvisa ett ”kvitto” på något som fanns i bagaget. Som sagt, lite sport i det hela…

Vi lämnade Namanga, kraftigt försenade, och solen började gå ner över Östafrikas torrmarker. Väl framme i Arusha vid 20:20 tog jag följe med en afrikansk kille som även han skulle till Moshi. Vi klämde oss förbi alla i folkmassorna och hittade slutligen den stora bussen till Dar es Salaam (den största staden i Tanzania) som passerar Moshi och busstationen där jag kunde kliva av. Guppade vid 20:30 vidare mot Moshi och försökte slappna av och fundera ut hur jag skulle ta mig hem till huset från stationen. Det är inte det säkraste att röra sig ensam under de mörka timmarna, än mindre när man är ljus och Europé. Satt hela resan lång och diskuterade livsfrågor med Manatrix, killen som bytte buss tillsammans med mig i Arusha. Det är det som jag älskar mest med att resa ensam. Alla människor man stöter på, får kontakt med, alla möten, historier, lärdomar, skratt, minnen. Jag finner att man är mer benägen att ta kontakt med främmande människor när man inte har någon annan att ”luta sig mot”, ingen i närheten som du känner. Man tvingas hela tiden att sträcka ut en hand, kommunicera, försöka förstå och kliva utanför sin ”comfort-zone”. Det gör mig lika lycklig varje gång…

Vi var framme i Moshi runt 22:30 och jag tog till min vanliga strategi, dvs. leta efter den äldsta taxi-gubben som finns i närheten. De kör mest försiktigt av dem alla, försöker oftast inte ta mer betalt än rimligt och oddsen för att något ”illa” skulle kunna hända är ganska minimala (och om det skulle hända så är jag troligtvis snabbare än gubben och kan springa därifrån). Strategin gick hem även denna gången. Hemma i huset stoppade jag om Lucy, gav henne en kall, blöt handduk, lite medicin, vatten och en kudde då hon till min hjärtesorg hade fått malaria. Det känns alltid värre att se andra blir sjuka och inget kunna göra, än att ligga där själv. Men hon kom snart lite bättre till ro och rätta och jag kunde vid midnatt hoppa i säng och låta dagens upplevelser få vaggas till sömns och finna sina platser i min glada minnes-bank.

 

Dag nr. 20 (Lördag)

 

Vaknade vid 7-snåret och klev upp för att mixa i ordning en frukost till Lucy: fruktsallad och kokt ägg blev resultatet, varpå jag tog mig an disken och insisterade att husets lilla sjukling skulle gå tillbaka till sängen för och fortsätta sitt tillfrisknande. Dock inte lätt med en 3- och 6-åring i hemmet.

Efter morgonens kalldusch packade jag illa kvickt ihop väskan för att bege mig till en område vid namn Machame tillsammans med Mr. Kennedy. Projekten jag ville besöka denna dagen var en skola och ett barnhem. Msufini Secondary School som drivs av Eva Kira är en privat skola som haft mycket erfarenhet av volontärer sedan innan,men som de senaste åren tyvärr haft ganska ont om dessa som resurs. Träffade dock en nyanländ amerikansk volontär som någon vecka tidigare kommit till skolan. Hon var väldigt nöjd med skolan och bemötandet, och inte minst det faktum att skolan bistod med gratis boende under hela hennes volontärvistelse. Hon skulle stanna och volontärarbeta på skolan i två år och uttryckte att hon snabbt funnit sig till ro och trivdes oerhört bra i den lite svalare miljön som råder i Machame (då det ligger på lite högre höjd än Moshi). Skolan är i störst behov av lärare inom ”Science”, ”Mathematics”, Physics”, ”Chemestry”, ”Accounting & Economics” och ”Sports & Arts”. Önskemålet är att volontärerna ska kunna stanna i ca 1 år men undantag finns om volontären i fråga arbetar med ett lite mer oberoende projekt inom ämnen såsom sport eller ”konst”. Skolan kan tillhandahålla med boende (på skolområdet) samt lunch, vilket väldigt få volontärplatser har möjlighet till. Arbetstiderna är förlagda mellan 08:15-16:00 och antalet elever på skolan når upp till en skara om 300 elever som alla bor på ett internat beläget i en byggnad bredvid skolan. I secondary school undervisas klasserna ”Form 1” till ”Form 5” och eleverna brukar vanligtvis vara i åldrarna 14-19 (om de inte ligger något år före eller efter). Området är svalt, grönt och omges av skog, växter och en fantastisk utsikt. Hela skolan är byggd i en brant lutning och på ”toppen av skolan” kan man se över trädtopparna och taken på skolbyggnaderna.

Efter mycket insamling av information for vi vidare till nästa projekt, barnhemmet. Det drivs av en församling och en grupp välutbildade nunnor som fått sin utbildning och kompetens i Tyskland. Inget barn är över 3 års ålder och varje åldersgrupp har ett eget hus. De små barnen under 1 år bor i ett hus, barnen över 1 år i huset bredvid och barnen över 2 år i huset längst bort. Faciliteterna är kliniskt rena, ävenså gräsmattan och grusplanen utanför där de ”äldre” barnen leker i gungorna. Jag och en av nunnorna med mest ansvar går igenom husen medan hon förklarar lugnt och metodiskt på vilket sätt de arbetar och hur barnhemmet är uppbyggt. Mr. Kennedy går inte in. Han stannar utanför, känner att det är för påfrestande att se alla barnen, alla utan familj, alla utan mor, far och tillhörighet. Jag känner det också. Känslan rör sig obehindrat runt som ett virus, och berör varje del av hjärtat. De ser så lyckliga ut, så ovetande. Jag vill ta med dem allihop, hålla dem i famnen och planera en stor jul. Men det är bra träning. Tung träning, men bra träning. ”Hur” kan man då kanske undra…? Jag ska förklara. För mig är det en ”tränings sak”, att vara medlidsam utan att låta känslorna ta över, utan att falla tillbaka i apati och tröstlöshet till följd av sympatins förlamande armar. Det är så lätt. Att bara stänga av, när det blir för mycket. Falla tillbaka i ledsnaden och låta den paralysera. När det känns som att man inget kan göra, den överväldigande känslan av maktlöshet. Men det är den ”lätta” vägen. Att falla ner i tröstlöshet och ledsnad över verklighetens rådande villkor resulterar i att man inte är till nytta för någon. Du gör ingen skillnad. Inte för dig själv, och inte för den som du är ”ledsen för”. Det suger energi. Tröstlösheten vill inte hjälpa, den orkar inte. Var medlidsam, känn allt som känns, men gå vidare. Hur kan jag hjälpa? Jag måste träna mig i att inte ”falla dit”. Jag stoppar mig någonstans på vägen och försöker se vad jag kan göra. Ingen kan göra ”allt”, men vi kan göra något. Det räcker.

Efter en stund på barnhemmet åkte vi efter lunch tillbaka till Moshi där jag hade ett långt möte med Elihaika, Tanzaniaprojektets nyaste tillskott. Telefonmöten och datorarbete fyllde snabbt eftermiddagens timmar, men lite ”toffel-shoping” hanns med det också efter jag följt Elihaika till busstationen för att se till att hon kom med på en buss till Arusha där hon höll till för tillfället efter avslutade studier på universitetet.

När mörkret lagt sig över Moshi tog jag mitt lagom dammiga och ofräsha ”jag” och satte mig på en pikipiki (mototcykel) för att hitta mig väg till en restaurang vid namn ”El Rancho” där jag skulle träffa Sybille, Sean och några svenskar för att äta middag. Och detta blev en historie för sig vill jag säga. En timme senare, efter en långtur i Afrikas skog tillsammans med den stackars pikipiki-föraren, hittade vägen till restaurangen och allt slutade med ett skratt och foto att minnas det vid. Föraren hade hållit så gott humör hela turen att jag hade inte hjärta att göra något annat än att ge honom några extra slantar för insatsen. Så, kl 21:00 på kvällen fick vi äntligen lite mat i våra tomma magar och alla var mätta och belåtna (och helskinnade).

Kom hem till huset med ett leende på läpparna, lade mig på spikmattan och läste några sidor i min bok innan ögonen föll ihop och sade god natt till dagen för att välkomna natten…

 

 

Dag nr. 21 (söndag)

 

Lite yoga och stretching fick inleda söndagen. Förkylningen och hostan hängde envist kvar men blev mest påtagligt när pulsen ökade till arbetsamma slag. Tog min Aloe Vera juice och åt frukost tillsammans med familjen, för att därefter hoppa in i duschen, packa väskan och åka ner till Kili Com med Thomas och förbereda resan till och dagen i Marangu och Kilimanjaro’s bergssluttning.

Målet var att åka vid lunchtid, men vi kom inte iväg förrän 14-tiden. Lunchen fick hållas till några köttbitar i bilen som jag, Emmanuel, William och Thomas delade på. Vi tog oss an den branta bestigningen upp till en liten by i Marangu-området och gick därifrån till fots för att nå fram till ett hus tillhörande en av de gamla bärarna som var delaktiga i en dokumentär, producerad av ”Ingenjörer och Naturvetare utan gränser” från Linköping, för ca 2 år sedan (bland dem var Linus Dunkers, grundare och VD för Tanzaniaprojektet). (Detta kan ni b la läsa mer om genom att följa denna länk: http://www.inug.se/linkoping/v%C3%A5ra-projekt/dokument%C3%A4ren/.)

Med mig hade jag ett utkast och en kopia av dokumentären som jag ville visa och överräcka. Efter en liten stunds traskande genom djungeln fick jag syn på honom, där han till synes satt förnöjsamt i sin trästol. Man kunde snabbt se spåren av hans liv. De slitna benen, den magra kroppen. Han log, lugn och fridsam. De små, erfarna ögonen var dimmiga, men sökande. De ingav en känsla av vishet, humor, tacksamhet. Hans smittsamma leende var stolt och brett, och visade ogenerat upp det lilla som fanns kvar av den osymmetriska tandraden.

Jag slogs av en otvetydig känsla av simpelhet, en påminnelse om glädjens enkelhet. Givetvis kvarstår det fortfarande saker som saknas, och som borde finnas, för t ex denna mannens totala välmående, men ändock log han. Så genuint, så obehindrat. Kan inte annat än att tänka på citet ”Someone else is happy, with less than what you have…”

Utan något behov av återhållsamhet eller övertalning, hade jag ett lika stort leende som det som stirrade rakt emot mig. Ansiktet uppvisade år av upplevelser, år av liv, år av arbete, år av minnen. Rynkorna bildade en charmig karta av en livshistoria. En livshistoria som jag inte ens kunde föreställa mig.

Vi förklarade vad som skett de senaste 2 åren sedan dokumentären filmades, och visade sedan upp den på min dator som jag ställde upp på en träpall framför honom. Han log hela tiden, jag log hela tiden. Hans hesa skratt väste av entusiasm. Vilket privilegium, att få vara där, att få dela ögonblicket.

Efter en stund gav vi oss iväg neråt igen då det var för långt att gå till de andra bärarna som inte kunde ta sig till platsen där vi var. Väl hemma var det tid för reflektion varpå jag och Thomas talade igenom dagen och resultatet av den, för att därefter fara in till stan och skingra tankarna en stund. Vi åkte förbi huset som skall bli hans och Jacque’s framtida hus, förhoppningsvis även med plats för volontärer. Denna dagens tankar började lägga sig, nya började formas. Svårt att förstå att tiden går så fort. Man lär sig aldrig. Hemresan till Sverige hägrade. Dagarna hade bara flugit förbi. Med känslan var bra, jag var redo att åka tillbaka hem igen. Jag hade förhoppningen men inte förväntningen att jag skulle få allt gjort under de få veckor som jag skulle vistas i Tanzania, men det blev gjort. Och det gjort med bra resultat. Kroppen började sakna rutinerna, träningen, böckerna, matlagningen (hur härligt det än är att alltid få lagad mat på kvällarna när man kliver innanför dörren…) och min egna säng. Men jag skulle komma att sakna resandet…människorna…alla nya möten…alla nya samtal…vädret… Stunden infann sig. När man känner sig ivrig, laddad, glad, tacksam. Det är bara att ta in…

 

Dag nr. 22 (måndag)

 

Vaknade pigg som en hyperaktiv lärka kl 06:00. Tog min Aloe Vera juice, ett glas mjölk och några nötter. Fann till mina stora förvåning Jaqcue i vardagsrummet där hon hoppade omkring och utförde sin nyfunna morgon träning!

Packade väskan och promenerade iväg till gymmet men stannade till vid Sybille’s hus för att släpa med henne och Sean för lite träning efter en kopp kaffe. Löpning, intervaller 20 min, samt intensiv rygg och magtränings samt lite massage (förstås!) blev kroppsarbetet som fick duga efter förkylningstider. Traskade hemåt igen, och den ömmande höften gjorde sig påmind men höll sig i skapligt skick den större delen av promenaden. Förmiddagen rusade illa kvick förbi och efter en dusch och promenad till stan väntade lite lunch och ett möte med Eva Kira, rektor för Msufini Secondary School i Machame som jag besökte under måndagen. Möte överträffade alla förväntningar och genererade många bra idéer förslag. Mycket datorarbete kvarstod därefter, mail som behövde besvaras, telefonsamtal som behövde ringas. Men en sak skulle in i schemas. Pedikyr! Jag som aldrig fått pedikyr i hela mitt 26 åriga liv var fast besluten att detta skulle bli dagen.

Priset för att få naglarna klippta, filade, tvättade och målade? 1,500 tsh , dvs. 6 svenska kronor. Det kallar jag billig pedikyr! Slå det om ni kan?!

Införskaffade det sista innan hemfärd, dvs. två par till av de skönaste tofflorna i världen (masai-skor). Kvällen spenderades med Sybille, Jean och gänget i deras hus för att mysa den sista kvällen i Moshi. Thomas och Jaqcue var på sjukhuset då Mr. Kennedys fru tyvärr hade insjuknat, men dock var på bättringsvägen. Kvällen blev dock allt som allt bra. En kväll att minnas. En kväll som värmer lågt efteråt, som en varm filt man kan ta fram när helst man känner sig lite frusen och behöver den.

Den blev även lite sen, vilket innebar att väl åter i huset igen återstod bara att snabbt planera sista kommande dagen, sova, och ladda.

 

23 (tisdag)

 

Vaknade tidigt och tog timmarna i akt genom att hoppa på en pikipiki för att ta mig till gymmet och avnjuta ett sista pass på gymmet innan hemfärd. På hemvägen tog jag vägarna förbi Sybille och Sean för ett hastigt sista ”hej då”, vilket inte riktigt gick enligt planerna och istället drogs ut och resulterade i lite morgon mys och en andra frukost. Men glad var jag för det!

Promenerade till Kili Com och pratade med Thomas för att därefter anordna transport till flygplatsen och äta sista lunchen på min favoritrestaurang (frukt och kyckling!). De sista timmarna gick av bara farten. Det fick bli en ”power-walk” hem till huset för att kasta sig in i kallduschen och slänga ner kläderna i väskan, pussa alla hej då och hoppa in i taxin. Det kändes ändå bra, som om det var dags. Dags att åka hem, dags att släppa taget för denna gången. Hem, reflektera, smälta, börja tänka om på nytt. Nya tag!

Alfred, taxi chauffören som körde mig till flygplatsen, var en äkta gestaltning av en glädjespridande liten pensionärs-ängel! Jag log den större delen av vår resa tillsammans och lämnade kvar alla pengar jag hade kvar hos honom. Önskade honom allt gott och lämnade efter mig en varm kram innan jag klev in på flygplatsen och började min resa tillbaka hem till Sverige.

Fick inte åka ”fint” hem ( ;-) ), men resan var minst sagt till belåtenhet och jag är otroligt nöjd över att fått erfara flygbolagets (Qatar Airways) standard i båda klasser. Det var utan tvekan det bästa flyg jag hittills rest med.

Men inte minst…..

 

Ett personligt STORT TACK går till vår samarbetspartner Tranås Resebyrå som hjälpte oss med denna resa och gjorde allt detta möjligt i år!

 

 

Och ett stort, hjärtligt tack går till alla er som följt denna blogg/resdagbok! Det har varit mitt innerliga nöje och privilegium att få dela denna resan med er.

 

Tack!

 

 

/M

Kategorier
Tanzania 2012

Borta bra men hemma bäst…?

Kl 07:15 på onsdagsmorgonen fällde planet ut landningsstöden, som för att förbereda mina fötter för sina första kliv, åter på svensk mark. Förra gången skakade kroppen ofrivilligt när mina ögon väl fick kontakt med Stockholms markytor, hundratals meter ovan. Jag var nervös, ängslig, lite rädd. Jag hade varit nere i Östafrika i ett halvår och jag visste inte hur väl jag skulle återanpassa mig till den moderna kulturen igen, efter ett liv i avskalad simpelhet. Det hade bara gått ett halvår, men det kändes som en evighet…

Från Tanzania till Sverige…

Denna gången var jag lugn, bekväm, tillfreds, tillitsfull. Jag var till fullo nöjd med min arbetsintensiva månad i Tanzania och kände mig redo att återvända hem, förväntansfull. Jag älskar att vara hemifrån, för allt det tillför när jag återvänder hem igen. Jag tror att vi många gånger behöver distans, fysiskt likaså psykiskt, för att kunna se våra världar med lite renare ögon. Bli en infallsvinkel rikare, lossa på cementerade ramar, frigöra medvetenheten för att föra den till pågående stund. Uppskatta rent, rinnande vatten, hela vägar, godhjärtade poliser, fungerande infrastruktur, mat på bordet, ett tak över huvudet. Tacksamheten fyller varje vrå i kroppen, och på vägen hem i bussen sitter jag bara och myser i min förnöjsamhet. Låter allt sjunka in, låter alla nya minnen få ta sig tid att finna sin plats, finna sin mening.

Jag har lite skriveri att färdigställa då tiden inte räckte till de sista dagarna innan hemfärd. Detta kommer dock inom kort, ävenså sammanfattningen av min vandring längs Kungsleden. Jo, jag vet… Den skulle kommit upp för otaliga veckor sedan (!), men, bättre sent än aldrig.. Ibland förlorar en plan sin plats, för att ge rum åt andra, mer brådskande…

 

Väl åter i Västerås, runt 10-tiden på förmiddagen, tog jag en uppfriskande promenad hem med min drygt 30 kg tunga packning. Skönt att få rasta benen en stund efter ett dygns resande, vilket till största delen blir en stillasittande historia. Väskorna slängdes in i bilen tillsammans med några rena tröjor, och inom kort var jag ute på E18 igen, för att rulla hem mot familjen och Värmlandsskogarna. Det är lugnt och tyst. Solen kikar fram efter några dagar av blygsam närvaro och värmer varsamt upp den friska och något kyliga luften. Igår kväll rullade träningen igång igen. Den underhålls alltid, men det blir givetvis annorlunda när man är utanför sina rutiner en längre tid. Kroppen är ivrig, rastlös, laddad. Den längtar tillbaka till en skarp form, obegränsad, explosiv och uthållig. Den längtar efter det dagliga ruset. Även mina tankar börjar arbeta febrilt, ambitiöst, överallt. De vill så mycket, brinner för så mycket. Mitt stundom bristande tålamod gör sig påmint och väcker min uppmärksamhet. Idag väntade därför ett kortare yogapass på morgonkvisten. Mentalträning varje dag. Mentalträning är nyckeln, nyckeln till allt. Min nyckel för att konstruktivt kunna tillgodogöra och använda mig av all den energi som glädjefyllda drömmar och mål alstrar i all sin välvilja. Ett steg i taget, för att varje steg ska kunna vara starkt, stadigt, välbalanserat och ett närmre målet. Mount Everest är givetvis toppen av min lista av mål. Jag håller fortfarande tummarna för 2014, men det kräver sina resurser. Stora sponsorer saknas fortfarande för att möjliggöra genomförandet inom de närmsta två åren, men resan är det viktiga. Toppen är viktig, men resan är viktigare, för utan resan finns ingen topp. Det är hela resan som är målet, och det kan inte tvingas fram, bara tålmodigt arbetas med. Fokus på utförande, snarare än det slutgiltiga resultatet.

 

Nu väntar intensiv träning på Vital Gym i min lilla hemstad Filipstad. Ett gym som jag önskar jag kunde ta med mig hem till Västerås. Old School is the best!

 

Proteinbutiken laddar depåerna!

 

Gymmet i Tanzania…

 

 

Solkramar till er alla!

/M

 

 

Kategorier
Tanzania 2012

Hostel’s och toast….

Dag nr. 17

 

Idag kände jag mig lite piggare och fick för mig att göra lite frukost till Lucy och barnen, varpå jag fattade taget om några brödskivor och gjorde toast över gasolspisen. Pålägg? Mosad avokado och färska bananskivor! (En annan variant är jordnötssmör och skivad banan). Mumma! Lucy och barnen instämde med stor förtjusning, och Lucy förbannade mig (med ett leende) när hon fastslog att hon nu och för alltid blivit trollbunden till äta toast med avokado och banan till frukost. Jag skrattade och njöt av tanken att hon insett att det finns nyttigare alternativ att tillgå än friterad banan, friterat bröd och te med 1/3 socker.

 

Det blev ingen sedvanlig kalldusch denna morgon då allt vatten till allas vår förvåning försvann igår kväll. Det finge bli en hink-dusch, vilket jag inte hade något emot då jag fick använda min kreativa sida till att klura ut hur en halv hink vatten skulle räcka till att bada både kropp och hår. Måtte sett ut som en blek naken-struts där jag stod med rumpen rätt upp i vädret och huvudet nedstoppat i hinken på golvet.

 

Jag ville se om höften hade återhämtat sig något och beslutade mig för att ge den lite belastning genom att ta en promenad in till stan, hellre än att hoppa på en pikipiki vilket blivit nödlösningen den senaste tiden. Jag anlände, en glad som smärtfri fotresa senare, till centrum och det var dags att rulla igång med dagens arbete. Jag och Thomas for runt med bilen i Moshi under förmiddagen och besökte diverse Hostel’s, då jag behövde få en bättre överblick vad gällde platser, aktuella boendepriser och standard då det underlättar mitt arbete signifikant när jag hjälper volontärer att finna ett lämpligt boende nära de platser där de arbetar. Det blev en lyckad rundresa och jag blev på köpet även några foton rikare. Min favoritrestaurang i Moshi hade åter öppnat, efter att ha hållit stängt under högtiden ”Ramadan”, varpå mitt val av restaurang och maträtt inför dagens lunch blev ett löjligt enkelt sådant. Grillad kyckling och frukt, du ljuvliga kombination!

 

Arbete på datorn och telefonsamtal har nu fyllt min eftermiddag mer än väl, men huvudet knegar vidare och försöker febrilt pussla samman alla bitar som behöver falla på plats för att min ”plan” för resten av veckan skall hålla både tidsmässigt och resursmässigt. Tiden går skrämmande fort. På tisdag åker jag hem, om mindre än en vecka. Men det härliga med denna vistelsen har varit att jag så gott som, redan från dag ett, funnit mig hemmastadd och åter synkad med de kulturella noterna. Som om det inte var mer än ett ynka ögonblick sedan jag bodde här senast.

 

Imorgon väntar eventuellt ännu ett litet äventyr på fyra hjul, en bussresa till Namanga för att undersöka samarbetsmöjligheter med ett barnhem, beläget vid gränsen till Kenya. Bussresorna här nere brukar dock sällan bli en rak historia men jag hoppas, likt alltid, på det bästa.

 

 

Tröstande solkramar skickas till ert regniga Sverige!

 

/M

 

Kategorier
Tanzania 2012

Progression och nyupptäckta paradis…

Dag nr. 13 (lör)

 

Sång och gudstjänst på gården väckte mig till liv vid gryningen. Ett 50-tal fötter släpade förbi mitt fönster och bar morgontrötta kroppar till plaststolar som ställts ut på innergården. Frankie, vän och granne till familjen, hade mist sin far varför en morgongudstjänst skulle hålla i hans ära.

Lördagen kom inte med några friskare besked, tyvärr, men regn levererades i mängder och gjorde uppdraget att förlika sig med morgonens tystlåtna och oproduktiva planer någon enklare. Hals, näsa och huvud var inte riktigt med i matchen och resultatet blev en förmiddag i sängen, på spikmattan, med planeringsschemat inför kommande vecka, med snoken framför datorn, apatiskt underhållen av en amerikansk romantisk efterkrigsfilm. Rastlös och frustrerad må jag ha varit men insikten infann sig snart att det inte var någon idé att envisas, inte denna dag. En lönlös konflikt mellan huvud och kropp, missgynnande för dem båda. Acceptans, ladda om. Vid lunchtid hade jag blivit övertalad att följa med på en lite utflykt. Ingen större ansträngning krävdes dock av Emmanuel som uppmanat mig om saken, då destinationen råkade vara en av mina absoluta favoritplatser, Marangu. Området ligger i bergssluttningen till Mt. Kilimanjaro. Det är kallt. Jag virar halsduken ett extra varv kring den onda halsen, kryper upp och sjunker in i sätet bredvid Emmanuel, gör mig bekväm och njuter av alla välbekanta såväl som nya intryck och vyer som svischar förbi utanför mitt mörkbelagda fönster. Jag försöker fånga några av dem på bild, men alla de etthundra en miljoner fartgupp som lämpligt nog byggts på den vidsträckta vägen gör att många av dem inte riktigt fastnar. Jag kapitulerar för stunden, höjer volymen på stereon och tar ton tillsammans med Emmanuel, ogenerat, högt, glatt och illa.

När vi når Marangu har vi fortfarande en bit kvar. Vägen består mestadels av sten, jord och hål. Det går brant uppför, och brant nedför om man oförsiktigt skulle råka hamna utanför gruskanten… Stundom känns det som om jag befinner mig mer i luften ovanför sätet, snarare än sittandes i det. Nu är vi i bergen och djungeln, underbara bergen. Det är kyligt, fuktigt och molnigt. Vi anländer efter en tid vid ett trästaket och några stenhus där vi parkerar, och följer efter en dam bekant till Emmanuel en bit in i skogen där modern till Emmanuels kollega blir begraven. Vi skuttar över en liten å, rakt in i folkmassan. De har sänkt ner kroppen i jorden och inlett arbetet med att täcka den, samtidigt som en skara på omkring 10-15 personer fyller platsen med sina änglalika röster. De är fylliga, samstämmiga, kraftfulla, medlidsamma. Jag känner inte människan som nu lämnat jordelivet, vilket för en stund ger mig känslor av obehag, främlingskap, obehörighet. Jag känner mig plötsligt så olik alla andra, så felplacerad. Jag blir osäker, självcentrerad. Men känslorna och dess tillhörande tankar lägger sig snart och jag blir istället medlidsam och närvarande, som rösterna. Det handlar inte om mig. Jag blir som hypnotiserad av den brummande sången, av stunden, av alla tankar som stumma men närvarande reflekterar över de dyrbara ögonblick vi får dela med andra… Andra som är som vi… Jag tittade runt omkring mig, på de 80-tal ansikten som omringade mig. Ansiktsuttryck som manifesterade känslor som vi alla hade gemensamt… Nog kände jag mig fortfarande lite vilsen, men jag var vilsen bland vänner.

En timme och några hej och hej då senare väntar jag på Emmanuel i bilen och passar på, med fötterna tillfälligt på stilla jord, att fånga några bilder. Vi rullar nedför backarna, lite för fort vilket jag vänligen men bestämt påminner Emmanuel om, men tar oss tid att memorera resan vid ett vattenfall på vägen. Jag har inte ätit sedan frukost och lite halvsvajigt fumlar jag nedför stenarna och försöker fokusera för att inte ramla ner i vattnet. I bilen har Emmanuel en liten platt-tv som spelar upp musikvideos via en mp-3, och basen dånar från baksätet. Jag kan inte annat än att le åt ”män och deras leksaker”, om jag får utmärka det lite stereotypiska förstås… Hungrig, yr och med värk i de flesta kroppsdelar kom jag hem en bara för att vända på klacken och fara iväg till Mbuyuni, marknaden på andra sidan stan, tillsammans med Emmanuel. En vattenmelon á 3 kg: 2,000 tsh (8,5 SEK), en klase med små bananer á 12-15 st: 1,500 tsh (6 SEK), avokado 2 st stora: 1,500 tsh (6 SEK) inhandlades. Osaltade jordnötter funkar som en bra proteinkälla här nere, vilket vi fiskade upp på en Super Market på vägen, 400 g: 4,000 tsh (17 SEK). Vi åkte hemåt igen, jag med en god och förväntansfull aptit. Men den fick vänta ytterligare någon timme likaså min mage, då det blev ett oväntat besök hos Emmanuels familj som jag inte träffat sedan jag kom tillbaka till Tz. Magen glömdes snart bort och yrseln blev ett sekundärt problem då jag fick syn på familjens hund Bruno, och deras valp som de hämtat två dagar innan. Kunskapen om djur är minst sagt bristfällig i denna kultur, varför en snabbgenomgång om hundfoder, utfodringstider och skötsel tedde sig kanske olämpligt men inte desto mindre nödvändigt. Tur som jag hade var familjen mer än mottaglig för mina råd som oupphörligen och något okontrollerat hoppade ur min mun medan jag kände igenom valpens tänder, tassar och päls som var blöt, kall och smutsig. Min creme-vita tröja var inte längre så vit. Jag ville inte sätta ner honom i den lilla inhägnaden igen, det tog emot och armarna ville sig inte styras. Jag tröstade mig själv med argumentet att jag litade på Emmanuels omdöme och löfte att ställa i ordning en potentiell hundkoja som vi kikat på, samt bistå valpen med en varm filt och tillräckligt med rent vatten och lämpligt hundfoder. Återföreningen med Eema’s familj värmde gott och hjärtligt, och de välkomnande tillika hårda kramarna skapade känslor av ett andra hem. Lite dansinspirerande filmer höll tio trötta ögon vakna hemma i huset, inklusive mina egna. Thomas och Jacque var båda på bröllop, dock i olika städer. Det är fler bröllop i Moshi än jag har förmågan att komma ihåg. Varje helg far det runt otaliga korteger i rondellerna och genom stan, avskedsparty, bröllop, efterfest. Thomas erbjöd sig att hämta upp och ta med mig till det ena bröllopskalaset i Moshi, men ljudnivån från förra bröllopet jag närvarade på drogs sig till minnes och min något ömmande kropp och knopp genererade ett vänligt nekande till förmån för en fortsatt hemmakväll och ett tidigt möte med sängen.

 

 

Dag nr. 14 (sön)

 

Söndagsmorgonen var stillsam. Planerade, skrev, läste på trappen till innergården. Det var en mulen men något varmare dag. Tungt sjönk jag in i min bok som avhandlade tankar och reflektioner från Tibets nuvarande Dalai lama. Författaren var en amerikansk psykolog som, liksom jag, försökte komma i underfund med buddhisternas mystiska knep till lycka i denna virriga vardag. Jag ler lite smått åt människans benägenhet att sätta krokben för sig själv, det är ju egentligen så enkelt, men vi gör det så svårt. Lunchtid börjar närma sig och jag lägger för en stund boken åt sidan, hämtar min kamera och förevigar några ögonblick av barnen som leker på stengolvet och Lucy som med imponerande hastighet och precision trådar sönder en knippe spenat och morötter. Jag samlade ihop mina saker, tog en dusch och hoppade upp på en pikipiki lite längre ner på gatan för att möta upp Sybille och besöka hennes (och Fridas) barnhem, ”Simbas Footprints”. Vi tog en promenad med barnen till en liten uterestaurang i närheten för att bjuda allesamman på varsin dricka. Väl tillbaka på barnhemmet väntade en rundtur, lite information och foton. Blyga och fnissande försökte barnen lära känna mig, en okänd, vit filur på besök i deras hem, men det tog ingen lång stund innan alla högljutt talade i munnen på varandra och försökte enas om vilka händer som skulle få plats i mina. Regnet gjorde ett oväntat återbesök, varpå jag och Sybille krängde på oss två av barnens små regnjackor och satte kurs mot stan och Milan’s, en indisk restaurang, där vi skulle möta upp Yvonne, en vän från Tyskland. Läpparna brände, men magen var tacksam. Restaurangen ligger belägen mitt i stan och serverar endast vegetarisk mat, stark mat. Priserna är bra (34 SEK för 1,5 l vatten, en förrätt, huvudrätt och bröd) och det tar inte lång tid att få in maten på bordet. Mörkret infann sig och gjorde sällskap med det ihållande regnet. Taxi blev det självklara transportmedlet hem, där kudden väntade på ett huvud vars tankar hade svårt att stilla sig. Skrev, planerade och kysste spikmattan tills kroppen gick med på att checka ut för dagen

 

Dag nr. 15 (mån)

Ställde kl på 06:00, slog av klockan och vaknade till liv vid 7.15. Typiskt! Slängde illa kvick iväg ett sms till Sybille med information om att jag försovit mig. Vi skulle mötas på gymmet kl. 07.30, då jag ville göra en testrunda ev kroppen. Som tur var hade även hon försovit sig… Raskt på med kläderna, fylla på med några klunkar mjölk, ett par nötter och en bit papaya. Hoppade in i bilen, varpå Thomas körde mig till gymmet då även Jacque, Thomas fru, ville ta sig en titt på träningslokalerna. Jag erfar ett ökande antal afrikaner som berörs och väcks till medvetenhet vad gäller deras gängse förutsättningar och villkor för en god fysiska hälsa. Fler är ute och rör på sig, promenerar och springer, men allt fler har även utvecklat en villighet till nya lärdomar och kunskaper inom området näringslära och basen för en sund kosthållning. Progressionen må vara blygsam, men inte desto mindre betydelsefull i en kultur som marinerats i en okunnig röra av västerländskt socker och fett, där diabetes breder ut sig som en löpeld, som ett luftburet virus utan motstånd. Läkarna arbetar rutinmässigt med att amputera tusentals tår och fötter. Det är en epidemi som inte har några tankar på att bespara varken samhället eller dess individer från konsekvenserna av det oupplysta vägvalet. Val eller inte, resultatet blir detsamma, likaså verkligheten och behoven av åtgärder.

Tacksam för mina förhållandevis små hälsoproblem tog jag mig an löpbandet och väntade spänt på hur kroppen skulle reagera. Löpningen varade i 35 minuter och några kortare intervaller senare var kroppen fortfarande någorlunda hel, förutom höften som envisades med en svullen led som mer än gärna skickade retsamma smärtimpulser upp till mitt besvikna huvud. Tålamod, i massor. Övergick till min rehabiliterings- och magträning och avslutade med en promenad hem till huset.

Ägg och frukt, laddad på nytt. Smorde in de värkande kroppsdelarna med voltaren efter den sedvanliga kallduschen, vartefter jag tog sikte mot stan för ett lunchmöte med Thomas. Det blev lunch på ett nytt ställe (för mig) denna dag. En slags ”Food court” i närheten av busstationen inbegrep 14 olika luckor och små restauranger som tillsammans omringade ett mindre grönområde med ett antal bänkar, stolar och bord. Kostnaden för 1 skål med banan/köttsoppa, ett bit kyckling, grönsaker samt 1,5 l vatten: 4,500 tsh (19 SEK). På Kili Com väntade arbete på datorn, några telefonsamtal och koordination av kommande volontärer. Schemat för veckan reviderades och fastställdes, så gott det gick förstås då de flesta planer slutar i ren improvisation. Trots ovissheten som råder kring allt som ens är närheten av ett försök till en plan, så skänker det mer gåvor än det berövar. Nämligen närvaro. Insikten om ovanstående gör att stunderna måste tas till vara, levas och arbetas med och för där och då, när de faktiskt existerar. Inga illusionsgenererande planer om en garanterad framtida stund finns att tillgå, ingen ursäkt eller undantag för förgivettaganden. Du har här och nu, det är ditt verktyg, ditt enda.

Jag fick en stund att ta tillvara på, en stund på eftermiddagen med Mr, Kennedy som jag fångade illa kvickt. Vi hade några ”planer” tillsammans som jag gärna ville genomföra denna veckan, och utsikterna var goda men förhoppningarna låga. Hoppas på det bästa men förvänta det värsta. Hur som, vi diskuterade samman ett ”önskeschema” och hoppades på det bästa. Vidare improvisation skapade en möjlighet att fara till andra sidan Moshi senare på eftermiddagen för ett möte med Mama Msamaria, en dam som driver ett center för gatubarn vid namn ”Msamaria”. Det blev ett minst sagt lyckat och informativt möte vilket skänkte lycka till eftermiddagens arbete. Guldkant på denna dag blev det än mer när vi vände bilen för att rulla tillbaka till Kili Com. Med andra ord ett lyckosamt bevittnande av Mt. Kilimanjaros majestätiska framträdande i solnedgången, likt inget annat jag hittills sett med egna ögon. Det går knappt att vända bort blicken, det är för mycket att ta in, etsa in i hornhinnan, sätta ord på. Det värmer ändå från själen upp till leendet som är omöjligt att sudda bort. Likt ett barn studsar jag tillbaka in i bilen för att ivrigt visa Thomas det ögonblick som jag lyckats fånga i min lilla tekniska manick, han ser lika löjligt lycklig ut som jag själv och följer upp med en beslutsam uppmaning ”You have to give me that picture!”.

Central Market fick ett litet besök av oss efter mörkret krupit in i Moshi’s alla små hörn och gator, och kvällens fångst blev en kasse med frukt av blandade sorter samt en flaska Aloe Vera Juice som införskaffades i en liten Super Market i närheten, i hopp om att det skulle gynna en något friskare framtid, helst inom kort. Hemma i huset väntade det sedvanliga: dusch, middag, planering och skriveri. Sista dosen av antibiotika fick äntligen avverkas men förbättringarna var inte särskilt märkbara, tack vare en förkylning som ansåg sig vara ett lämpligt substitut för sin vän ”infektionen” som förhoppningsvis sagt adjöken för denna gång. Ett ordentligt skratt fick jag dock i samma stund som jag tankspridd stod och borstade mina tänder i hallen. Ut ur barnens rum, som ligger intill mitt, kliver Lucy med en plastbit i handen, liknande ett mindre Lego-tillbehör. Hon håller med utsträckt hand fram den och ser på mig med en utmattad min innan hon brister ut i skratt. Humphrey, Thomas 3-åriga son, hade för kojs skulle stoppat upp biten i fråga långt upp i näsan, tydligen lite för långt då han inte fick ut den igen varpå han började gråta och Lucy tvingades gräva fram den, tack och lov med ett lyckat resultat. Det var kvällens bravader. Täppt och ont i näsa, hals och öron lade jag mitt tvåbenta åbäke i sängen, åter igen medicinerad med lite smärtlindrande, och hoppades på en feberfri natt. God natt, adjö och god morgon till nästa utmaning.

 

Dag nr. 16 (tis)

Man vet aldrig vilket paradis som väntar bakom hörnet…

Jag vaknade, fortfarande risig och oattraktiv. Klev upp och började arbetet på datorn med detsamma, samtidigt som jag satte ner ändan på spikmattan och intog min frukost. Två pigga och nyfikna barn surrade som små högljudda flugor på båda sidor om mitt huvud men jag hann inte mycket göra innan Lucy lade märke till morgonens kortväxta monster, och stängde in dem i rummet intill. Lite tystnad mjukade upp mitt tålamod och gav välbehövlig energi till fokus. Tanken var att få undan allt datorarbete under förmiddagen för att frigöra eftermiddagens timmar som skulle nyttjas till en tur upp i bergen tillsammans med Mr. Kennedy. Destinationen var Fukeeni, en liten by där Mr. Kennedy för omkring 7 år sedan startade ett mejeri vilket genererade inte bara utveckling, men även jobbtillfällen, inkomst och kunskap till lokalbefolkning. Med lite improvisation och frigjord tid expanderade vi våra utflyktsplaner som sattes i verket innan lunchtid och hjulen styrdes målmedvetet mot bergen, Fukeeni och ytterligare en destination 3,000 meter över havet, mitt nya paradis Fyueni.

Efter vi lämnat huvudvägen som leder mot Dar es Salaam, började luften bli friskare, renare, lättare att andas. Träden blev allt flera och snart var jag äntligen tillbaka i min djungel, i bergen. Den guppiga resan kompenserades mer än tillräckligt av den fantastiska utsikten som gränslöst bredde ut sig om båda sidor av den smala, krokiga grusvägen. Det började bli långt ner till den närmsta, platta marken. Vägen blev allt smalare, brantare. Jag måste sett ut som ett barn på julafton. Jag tittade åt höger, vänster, höger, rakt fram, vänster igen…. Bilfärden började kännas som karusell i mina försök att hinna se allt som passerade våra fönster. Träd, blommor, mönsterformade plantage, fantastiska branta, grönbeklädda stup, berg, vattenfall… Obegränsade mängder av naturens skönhet lekte framför mina ögon, mängder i större omfattning än jag kunde förmå mitt sinne att ta in. Vi anlände till Fukeeni och mejeriet där jag fick en rundtur av det tre våning höga huset som tillhör områdets församling, samt en mycket uppskattad, informativ och lärorik lektion av arbetarna i mejeriet. Ett mellanmål senare åkte vi vidare och klättrade med våra fyra starka hjul högre upp i bergen bland lera, stenar, gropar och branta stup. Jag litar på Kennedy’s körning. Han må blivit lite till åren, men han kan dessa vägar bättre än någon annan. Han rattar, gasar och bromsar så kontrollerat han kan. Vi fortsätter tills vägen tar slut, och vi hamnar på vad jag tror är Afrikas näst vackraste tak (dvs. en värdig andra plats efter första platsen, en titel som fortfarande hålls av Uhuru Peak, toppen av Mt. Kilimanjaro). Vi går till fots uppför den sista, korta och hyfsat torra backen. I backens slut ligger en skola, nästintill färdigställd efter många år av arbete, byggnation och transportering av material. Det är en ”Governmental Secondary School” där lokalbefolkningen kan låta sina barn få sin utbildning. Dessa ansträngningar möjliggör mycket, och däribland två fantastiska fördelar: utveckling och utbildning inom landsbygdssamhällen. Det medför tillgänglig utbildning, men även en sådan utan krav på förflyttning in till städerna. Jag strosar runt, lycklig, imponerad, överväldigad, hoppfull. Jag snurrar 360 grader fler gånger än mitt balanssinne klarar av. Det känns som om jag stirrar på ett foto, ett foto med ett oändligt djup. Ett djup som jag försvinner in i och inte kan förmå mig själv att greppa. Jag är tvungen att stå där ett tag, för att låta det sjunka in, låta det finna en permanent plats i minnet, i lyckokistan. Kennedy ser mycket väl hur jag trivs, känslomässigt bosatt mig på kullen, men tvingas så småningom påminna mig att det börjar bli dags att påbörja resan ner, tillbaka till lägre höjder. Det tar emot, men jag tar mina sista foton, släpper taget och håller istället i känslan av tacksamhet. Tacksamheten över att fått sett denna plats, fått lämnat några fotspår efter mig, kanske för att någon gång få följa dem tillbaka, eller bara för att återfinnas och glädjas åt i minnet och känslan.

Skolan är ett mycket möjligt projekt för volontärer som vill undervisa i engelska och kärnämnen. Möjligheter till boende finns i närheten och det skall enligt uppgift inte vara längre än 40 min promenad ner till huvudvägen, varifrån daladala kan användas som transportmedel in till Moshi. Vi stannar till en kort stund på vägen nedför backarna för att kika på kaffeplantagen i området och två nya gästhus som är under konstruktion. Vi fortsätter vidare och befinner oss snart tillbaka på mejeriet i Fukeeni där en underbar lunch väntar på oss: avokado, gurka, makande och spenat. Jag njuter av varje tugga, varje minut. Jag och Kennedy låter tankarna flyta iväg och vi börjar reflektera över kulturer, utbildning, fostran, lycka, den materiella världen och våra likheter. Jag känner mig lyckligt lottad, mer än jag kan uttrycka i skrift. Medan Kennedy går runt till några familjer, för att bistå med rådgivning, sätter jag mig på balkongen på andra våningen och nyttjar den tysta stunden till några yoga- och andningsövningar i solen. Omkring en timme senare rullar vi vidare, ner mot Moshi och Kili Com. Lite arbete kvarstår, men är nu i skrivande stund avverkat och slutfört. En underbar dag. Ett underbart, nyupptäckt litet paradis, med nya möjligheter.

 

Hoppas ni har det bra.

(Bilder skall snart försöka laddas upp)

 

Solkramar!

 

/M

Kategorier
Tanzania 2012

Stillsam dag, födelsedag, sjukhus och mycket mer…

Dag nr. 5

 

1 tim yoga, spikmatta, kalldusch, chai-te och promenad till stan inledde förstås dagen, en rutin jag nu börjat bli riktigt bekväm med. Mycket administrativt arbete avverkades under förmiddagen, mail såväl som rapporter men även några telefonsamtal. Ett telefonsamtal tillägnades dock min far, och då det blir relativt korta återkopplingar till familjen när man befinner sig här nere blir de desto mer betydelsefulla. Efter lunch tillsammans med två vänner, desamma som bjöd mig på middag tidigare under veckan, tog jag en pikipiki in till centrum för att ge mig ut på en liten sko-jakt då jag ville köpa ett par sandaler som lokalbefolkningen tillverkar av bildäck, och som man vanligen ser på masaiernas fötter. Billiga, lätta och drar ingen onödig uppmärksamhet till sig. Att smälta in här nere är ingen lätt uppgift, men man gör så gott man kan. En farbror gick med på att tillverka ett par och ha dem klara tills nästa dag. Kostnaden? 3,000 Tsh, vilket motsvarar omkring 13 svenska kronor. Billig och bra shoppingdag! Strosade runt i stan och tog vägarna förbi ”Central Market” där man kan finna det mesta. Det säljer allt från frukt, grönsaker, kött och fisk till kläder, skor, köksredskap, väskor och diverse förnödenheter. Det gäller givetvis att förhandla, och det underlättar något om man kan göra det på swahili. Dagaa (torkad småfisk), magimbi (en sorts potatis) samt en knippe små bananer införskaffades och jag hann precis fram till ett café, ”The Coffee Shop”, innan det oväntade regnet började falla. Det är ovanligt att det kommer regn vid den här tiden då det brukar hålla sig inom ramarna för de två regnperioderna, en längre som sträcker sig mellan april-juni och en kortare som brukar hålla i omkring 1 månad och infalla någon gång mellan oktober-november. Jag var inte den enda som var förvånad över detta. Bredvid mig satt en läkare från ett stort sjukhus i Moshi, KCMC, och vi såg på varandra med likvärdiga blickar, frågande och förundrade över skyfallet. Jag beställde en kaffe och fick lite arbete undanstökat men det tog inte en lång stund innan jag och läkaren pratade mer än vi arbetade och där satt vi, tillsammans reflekterande över kulturer, vädret och livet i allmänhet. Det är häftigt med möten. Ibland blir det så påtagligt att livet inte består av något annat. Varje dag ett nytt möte, ett möte med en ny människa, eller bara ett nytt möte med dig själv.

Då skyfallet inte ville ge med sig, och sakta började tränga in i dynorna som prydde utemöblerna vi satt på, beslutade vi oss för att fortsätta med dagens göromål. Vi sprang så fort benen förmådde och hoppade in i läkarens bil, varpå jag tog snålskjuts upp till Thom’s internetcafé, Kili Com. Lite skriveri väntade och jag var åter tillbaka i huset runt 20-tiden på kvällen. Trött men nöjd med dagen gick jag efter en kalldusch till sängs och såg fram emot den stundande födelsedagen, som för första gången skulle firas i Tanzania.

 

Många tankar av betydelse gästade mitt huvud denna dag, mycket reflektion och eftertanke. Det blir lite djupare, en påföljd av en något mer stillsam dag i jämförelse med de tidigare. Djupet nådde ner till mål och meningsfullhet, hur svårt detta är att uppnå utan stöd och samarbete, men hur lätta dessa villkor är att förtränga. Jag blir påmind i mina möten. Människor påminner mig, och i våra möten rycker de upp mina gamla, tradiga, entoniga rötter som gärna förblir i det bekväma, cementerade i singularis och det jag redan finner tryggt och bekant. De väcker min nyfikenhet till liv. Otaliga möten, stunder med vänner, och vänner jag ännu inte känner (med andra ord ‘främlingar’), fyller mina dagar här nere. Stunder av intryck, genomslag och påverkan. Stunder präglade av utmaning, tillit och samarbete. Osäkerhet och tvivel fyller gärna tomrummet som ovissheten skapar, ovissheten i mötet och samspelet med människor. Men vi måste våga samarbeta, ta oss förbi ovissheten, förlita oss till varandra, ge och ta emot stöd, våga göra varandra gott, våga chansa och våga förbli nyfikna. Det är en daglig utmaning för mig, och kanske för många, att klippa banden och den västerländska kulturella benägenheten som ständigt vill fästa mig till ett alltför individualiserat liv, och som separerar mig från det gemensamma. Det är så lätt hänt. Men mitt arbete, min nyfikenhet och mina samarbeten med alla dessa människor drar mig tillbaka till ruta 1, återkopplar mig till det underbara i det delade och skänker mig stödet och en än större förmåga att skapa meningsfulla, klara mål. Mål för mig och andra i min närhet. Mål med stöd i samarbetet, mål som växer.

 

 

Dag nr. 6

 

Happy b-day to me! Barnen sjöng med stor ansträngning och entusiasm den engelska versionen ”happy birthday” på morgonkvisten, och på vilket bättre sätt kan man vakna?

Frukost ala kick-start och givetvis ett första besök på gymmet tillsammans med Sean och Sybille! Ett ryggpass och intervall/crosstrainer-pass senare var jag tillbaka i mitt ”kompletta gamla skinn”. Utforskade lite nya, roliga maskiner som jag fann på gymmet. Bland annat en ”balans-maskin” och en slags massage-maskin (som vi använde i Europa på 40-talet). Back to basics! Mellan 9-13 var det bara ”me-time” på gymmet som gällde. Underbar födelsedag….=D En 45 min promenad hem åtföljdes av lunch (makande och dagaa) hemma i huset, en kalldusch samt ett överraskande och glatt telefonsamtal av käre far som gratulerade på födelsedagen. En promenad till stan och lite arbete på Kili Com kunde inte undvikas, men avslutades med en liten belöning i form av skoshopping. Min egna lilla födelsedagspresent. Skulle hämta mina masai-skor som jag beställt från dagen innan men då farbror-skomakare inte kunde återfinnas på plats så fick det bli ett annat par istället.

Av en slump träffade jag på två svenskar som bestigit Mount Kilimanjaro dagen innan, och som nästkommande dag skulle fortsätta sitt tajta schema med ett 1-dags safari i Arusha. Åter på Kili Com planerades födelsedagskvällen och kosan styrde därefter mot stan där jag mötte upp Sybille och Sean för middag, vilket skulle komma att bestå av grillad kyckling, banan och Kilimanjaro öl. En gammal taxi-farbror skjutsade hem mig i sin taxi vid 22-tiden för fjuttiga 13 kronor (3,000 Tsh) vilket jag fann minst sagt överkomligt. Trött och glad vaggade jag genom hemmets dörr och somnade med ett tungt huvud på kudden.

 

 

Dag nr. 7 (söndag)

 

Första dagen som jag inte ställde väckarklockan. Klev upp vid 8-tiden och fick håret borstat av barnen där jag nyvaken satt i solen på innergårdens stentrapp. Söndag är den lokala vilodagen. Hela familjen var hemma och vi åt gemensam frukost, magimbi, te och korv (åt ingen korv…). Barnen och dada åkte till kyrkan medan Thom och Jacque for till marknaden för att köpa lite mat och annat. Ovant att huset var så tyst. Allt var stilla. Jag lade mig på spikmattan och skrev ikapp lite på datorn.

Det var väldigt fint väder men tröttheten slog mig denna dag. Bestämde mig att göra något av dagen, varpå jag packade ihop mina saker och tog en promenad en bit bort för att hoppa på en pikipiki och fara upp till ett hotell vid namn Impala, där det finns en pool som får brukas för en kostnad om 5,000 tsh (dygt 20 svenska kronor). Köpte med en grillad mihindi (majskolv) på vägen och toppade min lilla picknick med lite frukt vid poolen. Mötte upp Sybille och Sean som också var i behov av en vilodag. En gemensam, välbehövlig vilodag. Där låg vi och guppade omkring till 16-tiden på eftermiddagen, lagom mätta, stekta och belåtna. Mötte upp med en annan vän, Emmanuel, som tog med mig på en lite försenad födelsedagsdrink (sockerfri juice…) och därefter en lika försenad men inte mindre uppskattad födelsedagsmiddag. Grillat kött och banan såklart! Mätt och magen spänd som ett uppstoppat djur rullade vi hemåt, varpå jag slocknade som en klubbad säl kl 22 på kvällen.

 

 

Dag nr. 8

 

Steg upp vid 06:20, bytte om till träningskläder och fick skjuts av Thom till gymmet. Ett bröstpass och lite rehab senare tillsammans med Sybille och Sean väntade en 30 min promenad in till stan och Kili Com. Denna dag skulle jag och Thom ge oss iväg vid 10.30 tiden för att resten av förmiddagen och eftermiddagen besöka olika volontärplatser i Moshi, men som man erfarit otaliga gånger innan så blir det inte riktigt alltid som man har tänkt sig. Små problem och stora hinder på vägen gjorde att vi fick ställa in dagens turné och det bästa som gick att göra av situationen var att ta en tidig lunch för att få lite tid till att planera om dagen. Den nya planen innehöll ett besök på St. Mary Goreti Sec School där jag undervisade förra gången jag var i Tanzania. Då skolans rektor, Sr. Njau inte var där för tillfället återvände jag till huset för ett litet mellanmål och ett träningspass med Lucy (husets dada/nanny). Sedan jag anlände till Moshi har jag dagligen fått förfrågningar om träningspass, kost råd och diverse hälsotips varför jag tog eftermiddagens fritidstimmar i akt och visade Lucy några styrkeövningar och olika yoga-positioner som vi till siste satte samman till en liten yoga-rutin. Tröttheten hade inte gett med sig ännu, trots träning, noggrann kost och gott nog med sömn. Fyllde på med ytterligare ett mellanmål och skulle precis hoppa in i duschen när rummet plötsligt fylldes med ett ekande skrik. Det var Vicky, ett av barnen, som inte var snabb nog bort med handen när det andra barnen slog igen den tunga ytterdörren. Jag sprang in i matrummet och plockade upp Vicky som gråtandes och skakande höll ett krampaktigt tag om handleden med den ena handen. Jag satte henne i knät och försökte lugna henne samtidigt som jag med min halvknackiga swahili instruerade Lucy att hämta is, en handduk och min första hjälpen väska på mitt rum. En Dr. Quinn improvisation och ett svullet men nedkylt finger senare hade rummet tystnat och Vicky’s andetag stillat sig. Tejp/lindade ihop ett litet sterilt bandage kring fingertoppen som till synes inte verkade brutet, och skickade barnen till sängs för en tupplur. Jag och Lucy såg på varandra, trötta, lagom omtumlade och brast därnäst ut i skratt. ”Yesu Wangu” (herre Jesus) upprepade Lucy. ”Kids have too much energy”, var mitt gensvar…

Jag bytte om och återvände till St. Mary Goreti vid 17-tiden för att träffa Sr. Njau och mina gamla elever som satt och åt middag. Jag han inte lämna många fotsteg efter mig på matsalsgolvet innan salen fylldes av ett öronbedövande ljud från hundratals stampande fötter som mötte det hårda stengolvet i ett välkomnande, orytmiskt buller. Sten ekot ackompanjerades av skriet från 150 högljudda och entusiastiska 16-åringar, vilka alla på ett ögonblick kan få mina ögon att börja vattna. De har något speciellt. En viss ohämmad, otyglad energi som är oändligt full av nyfikenhet, vetgirighet och en oförstörd människokärlek. De är kaxiga, tuffa och oblyga. Ljudnivån ryms knappt innanför väggarna och mina händer vill instinktivt dra sig uppåt för att skydda mina öron från dånet men de hinner inte hela vägen upp innan de rycks framåt och omfamnas av ett tiotal varma händer, något mindre och mörkare än mina. Jag känner igen dem allesamman, och de känner igen mig. Det blev minst sagt ett kärt återseende.

Promenerade tillbaka till huset, uppfylld, lycklig, varm. Jag stannade till ett flertal gånger, hypnotiserad av vyn över Mt. Kilimanjaro. Det var klart väder, kvällssolen kastade skuggor längs ena bergssidan och lämnade ett sagolikt mönster mellan snö och sten. Fötterna fastnade, lungorna drog djupa andetag och kameran försökte naivt föreviga ett alltid så flyktigt men inte desto mindre oförglömligt ögonblick.

Väl hemma så passade jag på att leka ett stund med barnen och öva lite swahili med Lucy och grannflickan Flora innan det var dags för kvällens kalldusch och middag med familjen (ndiza na njama, a.k.a kokt banan och kött). Vid 21-tiden hade kroppen checkat ut för dagen och nacken bad om vila. Lucy hade bett mig att hjälpa henne med ett tidigt träningspass morgon därpå, varpå klockan ställdes på 06:00 och laddningen var igång.

 

 

Dag nr. 9

 

06:00 ringde klockan. Jag studsade upp ur sängen, men jag var tydligen den enda. Lucy snarkade tryggt och bekvämt i kudden och jag hade inte mage att väcka henne. Då det var första gången på länge som jag vaknade pigg i samma tid som klockan skallrade tog jag tillfället i akt och påbörjade min dag med en stund på spikmattan följt av ett yogapass. Proteinbar och chai-te laddade om kroppen, 45 min promenad till gymmet väntade, 20 min intervaller på löpbandet (bästa löppasset sedan mina knäoperationer, men nu ville inte riktigt höften), rehab på ”balans-bräde-maskinen”, massagemaskin x3, magövningar, stretching, tåhävningar och ett axelpass. Svårt att sluta när man väl kommit igång… Promenerade in till stan och Kili Com, varpå höften verkligen började smärta. Dags för en Ipren-kur. Dagen planerades tillsammans med Thomas och efter lunch for vi iväg till Kili Centre för ett möte, ett av de barnhem som vi förmedlar volontärer till. Det blev ett väldigt lyckat och produktivt möte och vi fortsatte vidare med att besöka ett trädplantage och därefter Msamaria, ett center för gatubarn. Energidepåerna började sina, varpå Thomas föreslog lite mahindi. En majskolv kostar mellan 200-300 tsh, dvs. omkring 1 svensk krona. Billigt mellanmål med andra ord.

Jag hade vid denna tidpunkt varit trött i några dagar, varit illamående till och från och även haft återkommande magvärk. Denna lilla problematik hade dock bestämt sig för att lägga i ytterligare en växel genom att addera lite intensitet och yrsel. Avverkade det sista skriveriet för dagen och vid 20-tiden på kvällskvisten befann jag mig på sjukhuset för lite tester. Ingen malaria. Värktabletter och sömn blev medicinen.

 

 

Dag nr. 10

 

Ställde ingen väckarklocka. Vaknade till liv runt 9 taget, kroppen värkte, täppt i näsan, huvudet dunkade, nacken värkte. Tillbaka till sängen för att gnissla tänder och fräsa åt Afrika-bakterier. Ingen idé, det är bara att försona med stundens rådande villkor. Lucy knackade på dörren och höll i handen fram morgonens solskensgåva, en skål med fisk och banansoppa. En kalldusch blev ett hoppfullt försök att åter bli människa igen. På med kläderna, packa väskan och iväg till sjukhuset för fler tester. Visade sig att jag hade en infektion, samma som jag hade senast jag var här och blev inlagd för skyhög feber. Stark antibiotika-kur, prognos och råd från läkaren: sluta inte ta medicinen även om du blir sämre, för det kommer troligtvis att hända till följd av medicinens styrka biverkningar. Halleluja! Vad kan man mer önska sig…? In i rummet klev dock en gladare överraskning, nämligen läkaren som behandlade mig förra gången jag råkade ut samma infektion, Dr. Sauda. Ännu ett kärt återseende, och det genererade tacksamt lite mer hopp och energi åt situationen. 32,000 tsh kostade detta sjukhusbesök inklusive inskrivning, undersökning, tester och en 5-dagar lång antibiotika-kur. Det vanligaste man testar här nere är malaria och det brukar för det mesta inte överstiga 3,500 tsh för testet och omkring 10-15,000 tsh för medicinen (totalt omkring 60-70 SEK för test samt medicin). Ytterligare en erfarenhet rikare, jajemen!

En kopp varm mjölk och en frukttallrik fick skölja ner medicinen och nu var det bara att lydigt och tålmodigt invänta de härliga biverkningarna, och de kom med besked. Den förberedande inköpslistan löd: mjölk, vatten, keso och fettsnål mjukost. Mjölkprodukter skall enligt ryktesväg lindra antibiotikans styrka och biverkningar, och jag kände mig inte manad att chansa och avstå från eventuella effektiva hjälpmedel. Ett besök till affären fick det bli. I Moshi har de sedan mitt förra besök byggt en stor Supermarket, ”Nakumatt”. Där kan man finna det mesta, och det menar jag ordagrant. Allt från tvättmedel, hårfärg, möbler, kläder, böcker, platt-tv, mattor och köksgeråd till bröd, frukt, tårtor, godis, batterier, mjölkprodukter, pasta, korv och yoghurt. Ja, listan kan göras lång. Priserna är varierande, men överkomliga.

Promenerade upp till Kili Com dit jag kom fram precis i tid tills biverkning nr 1 började gotta in sig i kroppen: feber, följt av biverkning nr 2: huvudvärk. Ringde och förvarnade mor och far att några sjukhusbesök skulle komma att dokumentera på min lilla reseblogg, men att ljusare tider väntar. Längtade efter sängen, och en piggare kropp…

 

 

Dag nr. 11

 

Ställde ingen väckarklocka denna dag heller, det det hade varit något trög natt. Fick inte många timmar av sömn i kroppen till följd av feber och värk som spridit sig rikligt och brett genom kroppen. Manade upp mitt två-benade verktyg ur sängen för att ge den lite näring runt 8-tiden och efter några halvhjärtade protester gick den med på en stund i vertikalt läge. Då mitt rastlösa huvud vägrade gå återgå till sängläge lyckades den efter lite övertalning förmå fötterna att vandra bort till St. Mary Goreti för ett möte med Sr. Njau. Vi satt och talade länge och väl, om studier, jobb, kärlek, vägval och livet. Hon är en klok kvinna. Stark, vis, rak, ärlig, lugn, beslutsam, respektingivande, ödmjuk. Vi arbeta mycket tillsammans under 2010. Hon har sedan länge nått insikten att fysisk och mental förmåga och hälsa hänger samman, att de är varandras förutsättningar, och vi förstår varandra väl när vi problematiserar elevernas situation och för diskuterar de olika sätt med hjälpa av vilka vi kan implementera mer kunskap om näringslära och fysisk hälsa i deras utbildning. Det är lika givande varje gång, mötet oss två emellan, mötet mellan våra olika kulturer, våra ömsom likartade ömsom olikartade förståelser och tolkningar av dem och den verklighet de förhåller sig till. Varje gång går jag därifrån en insikt rikare.

Eleverna skulle snart fara hem för ett 10-dagar långt lov med start den 18/8, vilket innebar att denna dagen var den enda möjliga att göra någon aktivitet med dem. Vi arrangerade för en träff senare under dagen vid 16-tiden. Promenerade in till stan istället för att återvända hem till huset, då jag var lite rädd för att lägga mig ner och vila och då känna hur trött kroppen egentligen var. Uppdaterade Thom om läget och gick till mitt favoritställe för att få i mig lite mat. Tog med mig en bok och satte mig vid ett litet bord för två, längst bort i restaurangen intill väggen för att få vara lite för mig själv. Hade precis plockat till mig lite mat och tagit några tuggor då någon drar ut den andra stolen och slår sig ner mitt emot mig. Jag tittar upp och ser på personen med en, vad jag kan tänka mig såg ut som en, uppenbart förvånad och frågande min. ”Maria?”, frågade han. Jag blev både skeptisk och misstänksam och då jag aldrig sett honom förut frågade jag var han sett mig någonstans. Han förklarade att han hade sett mig för två år sedan, tillsammans med två av hans vänner. Helt otroligt vilket minne människor har, jag är med andra ord inte inräknad bland dessa. Vi hade inte växlat ord med varandra tidigare, men satt där och pratade i väl över en timme innan vi skiljdes åt och fortsatte med dagen. Som vanligt, alla dessa oväntade möten, alltid någonting nytt att lära, veta, fråga.

En fruktsallad tyngre vankade jag tillbaka upp till Kili Com för att försöka fokusera och avverka lite arbete på datorn. Thom skjutsade upp mig till St. Mary Goreti och jag hade en halvfebrig med underbar eftermiddag med mina elever. Lite boot-camp och yoga i två tim blev resultatet som helt avvek från den ursprungliga planen jag hade, vilken inte inbegrep någon fysisk ansträngning för egen del. Åter igen, det går sällan som man har tänkt sig…

Talade med Sr. Njau och fick tillåtelse att dansa med dem vid 15-tiden nästkommande dag. Tjejerna ville så gärna göra det innan de far iväg på lov, och med tanke på att det kanske dröjer två år innan vi ses nästa gång blev deras önskan lite svår att neka. Några foton etsades in i kameran och vi vinkade hej då för dagen. Jag hade blivit bjuden på middag till några vänner och trots att jag både såg ut och kände mig som ett vandrande lik så masade jag mig hemåt, tog en dusch, bytte om och fick skjuts av Thomas som skulle iväg på ett ”send-off-party” (en ceremoni där familjen säger ‘hej då’ till sin dotter som några dagar senare skall gifta sig). Jag och Thom såg utmattat på varandra och sade samtidigt ”I’m so tired”, varpå vi brast ut i skratt. What to do…. En mysig kväll blev det ändå, minst sagt, och Sybille och Sean (samt några till i huset) hade förberett en super god middag bestående av sallad, guacamole och chapati. Kärlek kärlek. Vi blev sammanlagt 7 personer och slutligen var vi fyra små mätta, trötta själar som låg i sofforna och filosoferade. Efter jag hade tagit kvällsdosen av min antibiotikakur så tog biverkningarna vid åter igen. När Thomas och Jacque hämtade upp mig vid 11.30 hade alla de numrerade biverkningarna infunnit sig och det blev en illamående bilfärd hem. En dubbel dos av Alvedon och en stund på spikmattan fick mig tillslut att somna, och överraskande nog sov jag hela natten igenom…

 

 

Dag nr. 12

 

Ställde ingen klocka men vaknade av mig själv, relativt utvilad, runt 7.30 tiden. Klev upp och tog min sedvanliga kalldusch, packade väskan och tog en promenad in till stan för att äta frukost: en frukttallrik och en kopp varm mjölk tillsammans med medicinen. Frukt med myror serverades denna morgon, en trevlig liten överraskning. Efter att ha letat reda på alla myror och lagt dem åt sidan åt jag upp resten av frukten och tuggade noga innan jag svalde. Det gäller att inte vara petig… Lovely Africa…=D

Gick upp till Kili Com för att färdigställa alla sammanfattade dagar innan min lektion som skulle tagit plats på eftermiddagen. Jag arbetade på i flitig takt och trängde undan mina biverkningar, tog en kort lunch och återgick till arbetet igen. Kl. 14:45 var jag tvungen att kasta in handduken. Febern ville inte försvinna och inte heller magkrämporna eller huvudvärken. Jag ringde till skolan och bad dem att meddela mina tappra elever att dagens lektion var tvungen att ställas in. Bittert och tungt, men nödvändigt… Har suttit och jobbat på datorn sedan tidigt på morgonen och nu är klockan 18:30 på kvällen. Solen börjar gå ner och skymningen lägger sig som ett mörkt täcke över Moshi. Dagarna känns så korta. Imorgon är det en volleyboll-turnering som arrangeras för välgörenhet. Jag är anmäld men kroppen får avgöra om jag kommer att deltaga eller inte. Det väntar många resor nästa vecka till platser lite längre bort, utanför Moshi, vilket kräver lite planering som skall färdigställas och gås igenom under helgen. Hoppas på varma dagar då de senaste två dagarna varit lite kyliga och genererat en liten förkylning som satt sig i näsa och hals. Lite oväntat att få en förkylning i Östafrika, men något nytt skall man väl vara med om…=)

 

 

Hoppas ni har det bra där hemma i sommarvärmen, som jag via ryktesväg hört har hittat sin väg tillbaka.

Bilder kommer så snart möjlighet ges! (Uppladdningen är inte av bästa sort här nere)

 

Solkramar till er!

 

/M

Kategorier
Tanzania 2012

Upp i bergen…

Dag nr. 4

 

Det blev ett dubbelt inlägg idag… Internetuppkopplingen är inte riktigt i höjd med den stabilitet som vi har i Sverige, varför gårdagens inlägg blev en aningen försenat.

Det har varit ytterligare en produktiv, varm och givande dag idag. Den inleddes med ett sedvanligt yogapass på morgonen, följt av en stund på spikmattan, en kalldusch, lite chai-te och en promenad in till stan. Ett improviserat schema styrde upp resten av förmiddagen och eftermiddagen då jag och Mr Kennedy, Thomas farbror, fick möjlighet att bege oss upp i Kilimanjaros bergssluttning och området Sango. Syftet var att besöka ett kristet center, tillhörande en församling vid namn Lyamanyaki, som bistår 122 föräldralösa barn med boende hos familjer i området (fosterfamiljer) samt ekonomiskt stöd för utbildning (skolavgifter, uniformer och skor). Volontärer från lokalbefolkningen letar upp de föräldralösa barnen, registrerar deras namn och placerar dem hos en familj som har möjlighet att ge dem boende och omvårdnad. Många platser utanför städerna hamnar i bakgrunden av volontärorganisationernas bistånd, och så även barnen. Brist på mat, medicin, ett tak över huvudet och utbildning är snarare en regel än undantag och tålamodet tryter i takt med frustrationen som ständigt gör sig påmind när jag möter alla de hundratals vädjande blickar vilka man på ett ögonblick vill skänka en stänk av hoppfullhet men inte kan. Jag räcker inte till. Men med tålamod kommer långsiktighet, ett hållbart arbete och en bestående effekt. Hjälp tar tid, utbildning tar tid, kultur tar tid. Vi såg över på vilka sätt volontärer skulle kunna bistå med arbetskraft vad berör de föräldralösa barnen men även potentiella projekt som skulle kunna generera fler jobb och arbetsmöjligheter för lokalbefolkningen. Biodling (produktion av honung) och produktion av tvål finns än så länge på vår lista av tänkbara, större projekt men kartläggningen av finansieringen återstår. Om ett par veckor hoppas vi dock kunna ha en budget för etableringen av en biodling. Det finns så många sätt på vilka man kan uppnå och bistå med en positiv och hållbar utveckling, men det kräver en väl genomtänkt vision och strategisk plan inom vilken det finns en solid grund för upprätthållande resurser och finansiella medel. Med ett team av ambitiösa individer vars drivkrafter härstammar från en stor mängd utvecklingsfrämjande erfarenheter och en vilja att göra gott så finns dock inga gränser och ett ett projekt såsom en biodling kan otroligt snabbt etableras men även börja inbringa inkomst och stabilitet åt mindre, utsatta byar.

Det var skönt att få komma upp i djungeln igen. Just nu är det väldigt torrt här nere och det blir en påtaglig skillnad i luftfuktighet när man kommer upp på lite högre höjder. Efter några korta stopp på vägen tillbaka så besökte vi på eftermiddagen en dagisverksamhet/center vid namn BCC (Building a Caring Community). Denna verksamhet stödjs och drivs av en annan församling i Moshi och fokuserar enbart på handikappade barn. I denna kultur så råder det fortfarande och ledsamt nog en stor skam över handikappade barn. De göms och låses in av sina föräldrar och familjer som inte vill erkänna dem eller deras handikapp, än mindre visa dem för samhället. De som arbetar på detta center har slitit oerhört hårt för att övertala barnens föräldrar att ta emot deras hjälp, och efter stora ansträngningar så har de slutligen fått 21 barn till centret. 10 av barnen tas till och vistas på centret från morgon till sen eftermiddag vilket för deras föräldrar frigör tid och möjlighet för arbete och 11 av barnen får hembesök då deras familjer inte har möjlighet att ta dem till centret. Hembesöken innefattar bland annat sjukgymnastik och samtal för att kontinuerligt följa upp barnens välbefinnande och utveckling. Betty, damen som är platsansvarig och en av grundarna för denna verksamheten, tindrar och ler om vartannat när hon återger historien om centrets uppkomst och barnens utveckling. Hon inger en känsla av värme, kärlek och passion. En stark känsla av mening i det hon gör för barnen, och sig själv. De har upprättat en pedagogisk och tydlig dagplanering för barnen bestående av ritningar och bilder, allt för att förenkla för barnen så de på sitt sätt kan förstå vad de skall göra under dagen. BCC har 11 st center, likadana som detta. Jag åker därifrån med ett leende, en plan och nya hoppingivande relationer.

Skriveri, planering och lite jobb får som tidigare dagar avrunda eftermiddagen och snart rullar jag och Thomas hemåt för middag i huset, och där väntar det för mig en välförtjänt kalldusch. Det blir ibland lite orytmiska andetag när vattnet letat sig genom håret och kylt ner hela kroppen men varje dag är det lika skönt, levande, härligt.

 

Hoppas ni alla har det gott där hemma!

 

Solkramar

 

/M

Kategorier
Tanzania 2012

Goda möten!

Dag nr. 2

 

Det känns som hemma. Jag tar djupa, fulla andetag och ser till att luften får tid att sprida sig ut i hela kroppen. För en stund blir jag lite rädd för mig själv, rädd för att jag inte kommer att vilja åka hem igen. Inte ännu. Men jag släpper tankarna. Fokuserar. Gårdagen började med ett yogapass på rummet följt av lite rehabträning och därefter gjorde jag vår nanny och barnen sällskap för lite morgon-chai te. Jag älskar deras starka te. Det väcker, stärker och piggar upp kroppen, sinnet, själen. Dagen hade rullat igång och jag packade väskan för att till fots bege mig till St. Mary Goreti Secondary School och träffa skolans rektor Sr. Njau. Jag undervisade för drygt två år sedan omkring 200 elever i fysträning, näringslära och dans på just denna skola och såg fram emot ett kärt återseende. Sr. Njau hade dessvärre begett sig till Dar Es Salaam för diverse ärenden men en annan syster (nunna) på skolan informerade mig att hon skulle vara åter på måndag och jag var varmt välkommen tillbaka då. En varm promenad till stan och Kili Com (Thomas internetcafé) blev nästa destination och där väntade lite jobb, skriveri och mycket planering inför resterande dagar denna veckan vilka kommer att ägnas åt många besök hos de olika volontärplatser som vi samarbetar med idag, men även framtida samarbeten som vi hoppas på att kunna inleda.

Över lunch satt jag och Thomas och klurade på en bra checklista över alla de saker som behöver göras samt alla platser som skall besökas under de lite knappa fyra veckorna som jag kommer att vara på plats, och jag fick äntligen avnjuta min första frukttallrik. Det är minst sagt ett dagligt glädjeämne för mig här nere. Det är just nu precis i slutet på avokado säsongen med de är fortfarande helt fenomenala, likaså de mindre bananerna och papayan. Nytta och nöje, en välkommen kombination. På eftermiddagen avverkade vi ett möte, och ett väldigt bra sådant, där det fastställdes att jag kommer att kunna besöka många platser och organisationer i Moshi med omnejd nu på fredag.

Språket har börjat komma igång och min swahili har tagit god fart. Jag försöker prata och lyssna så mycket jag kan och kollar ständigt upp ord och meningar som jag hör och läser. Jag frågar så mycket som möjligheterna erbjuder och människorna här blir för det mesta bara glada av alla vetgiriga frågor och hjälper mer än gärna till med korta och improviserade swahililektioner, varpå jag lär mig fortare och kan få hjälp med knepiga uttal. Mitt lexikon är ett obligatoriskt innehav och jag bär alltid med mig det var jag än går.

 

Senare under eftermiddagen mötte jag upp en kär vän från Schweiz på ett nytt café vid namn ”The Coffee Union” som jag aldrig besökt tidigare. Vi hade en hel del att ta igen då vi inte setts på över två år och resans första kaffe blev en given beställning. Energin räckte gott åt en promenad till min väns bostad där det bjöds på middag och än fler tillbakablickar bland minnesförrådet och lustiga Afrikaupplevelser, men även många blickar framåt mot vad komma skall. Pikipiki (motorcykel) blev transportmedlet hem till huset denna kväll och man blir snabbt påmind om den höga säkerhetsrisken som råder när man rör sig i trafiken här nere. Många bilar, bussar och motorcyklar är i dåligt skick och rattfylleri är vanligare än vad jag varken vågar eller vill gå in på. Med andra ord så bör man vara vaksam, vare sig man rör sig framåt med fordon eller till fots. Kyckling, träningsabstinens, kalldusch, spikmatta och skriveri avrundade en något sen kväll med nya minnen från en god och lycklig dag.

 

Dag nr. 3

 

Idag klev jag upp kring 7-tiden för en kalldusch (underbart på morgonen!), ett kort yogapass och en stund på spikmattan. En morgonpromenad till stan väntade där jag mötte upp Thomas för att få skjuts till ett barnhem, The Children of Destiny, som drivs av en kvinna vid namn Margret. Detta var mitt första besök på barnhemmet och det översteg alla mina förväntningar. Syftet med besöket var att kartlägga deras organisation, vilket behov de har i dagsläget i form av assistans från volontärer men även finansiella medel, deras struktur, mål och rutiner samt på vilket sätt vi eventuellt skulle kunna samarbeta samt i vilken utsträckning och form. Margret kämpar hårt för sina visioner och barnens utbildning och framtid. Hennes väl genomtänkta rutiner och organisationsförmåga var imponerande, och ledsamt nog sällsynta egenskaper att stöta på i denna kultur. Hela dagen flög förbi och vi avverkade otaliga samtalsämnen berörande allt från samtliga barnens bakgrund, betyg och framtidsutsikter till barnhemmets visioner, befintliga rutiner och budget. Det bor 24 barn på The Children of Destiny i åldrarna 6-16. Samtliga går i skolan och får extra undervisning tid för läsa även efter skoltid, hemma på barnhemmet, och uppmanas ständigt att tala engelska för att utveckla så goda språkkunskaper som möjligt och på så vis öka sina chanser att prestera bra på sina examinationer då alla ämnen i Secondary School examineras i engelska. Bristande kunskaper i det engelska språket är ett av de främsta skälen till att många elever misslyckas och får underkänt i skolan. I Primary School undervisas alla ämnen på swahili och eleverna är fullständigt oförberedda på övergången till Secondary School där alla undervisning plötsligt undervisas uteslutande på engelska. Margret skcikar alla barnen till skolor där de undervisar samtliga ämnen på engelska, även i Primary School, vilket ger påtagliga resultat när de små 6 åringarna ambitiöst och vågat snubblar på sina engelska ord men envist fortsätter till de gjort sig förstådda. Det var en god dag idag, en dag som gav hopp, energi och tacksamhet.

 

Imorgon kommer ytterligare en liten uppdatering!

Hoppas ni alla har det gott där hemma!

 

Solhälsningar!

 

/M

Kategorier
Tanzania 2012

Hello Africa!

5-6/8 Avfärd

 

10:35 rullade bussen ut från Västerås station. 12:05 var jag framme vid Arlanda och Terminal 5. Resfebern hade sedan länge lagt sig och känslor av igenkänning tog istället vid. Samtidigt som mycket inte är nytt denna gången, så är det än mer som faktiskt är det. Så lite man egentligen har sett, av allt det som sist var osynligt och för mig outforskat. Men ett större lugn är givetvis en närvarande känsla, ett vetande om och en trygghet i miljön som väntar, människorna, kulturen. Jag var vid incheckningen i god tid, kanske lite i ”för god tid” till och med. Två välbekanta ansikten rundade hörnet. Jessica och Linus mötte upp mig för att vi tillsammans skulle få en stund att gå igenom det sista innan avfärd. Ett möte och några materiella utbyten senare var det dags att checka in och säga adjö. Det var lättare denna gången. Förra gången var det många oväntade tårar och tunga tillika tveksamma steg genom säkerhetskontrollen och tunneln ut till planet. Två år sedan. Det känns som en annan livstid.

 

Jag reste med ett ”nytt” flygbolag denna gången. Qatar Airways från Arlanda till Doha och vidare från Doha till Kilimanjaro. Såg fram emot det lyxiga faktum att jag bara skulle behöva mellanlanda en endaste gång, till skillnad från senast då jag reste från Arlanda till Rom, Adis Ababa, Mombasa och till sist Kilimanjaro. Jag var först ombord på planet och min första tanke, efter att blivit visad min sittplats, var att detta måste vara fel (!). Jag hade nämligen hamnat i ”Business Class”. Lite smått tafatt och tvekande satte jag mig ner i den stora och löjligt sköna flygstolen. För mig var detta som en halv-spa-dag. Flygstolen hade inställbara sitt- och ligglägen och en lika flexibel fotpall. Med de brusreducerande hörlurarna som omslöt öronen, en egen liten flatscreen framför snoken och inbyggd massage i stolsryggen kunde jag inte annat än att bara rys-njuta där låg, ingjuten i min stora snuttefilt och med en 6 rätters middag som hette duga.

Ja, inte var det synd om mig icke. Och jag var tacksam för varje bortskämd liten minut.

 

Till Doha anlände vi runt 23-tiden på kvällen och efter några mindre förvirrade felsteg så befann jag mig slutligen på rätt Transit Terminal. Ny säkerhetskontroll skulle genomföras och därefter och slog jag mig ner på en stol för att ägna några timmar åt mitt skriveri i väntan på att vår gate skulle öppna och ombordstigningen på nästa plan.. Jag hade fått informationen att jag denna flygning inte skulle åka i ”Business Class” utan istället resa i ”Economi Class”, vilket jag var lite nyfiken på. Dock väntade ytterligare en ändring och i sista sekund fick jag plötsligt en ny sittplats och huxflux så var jag tillbaka i ”Business Class” igen, i en mysig stol längst fram med ytterligare en långmiddag och trevligt prästsällskap vid min sida. Bara att njuta och tacka.

Under resans gång, men mest påtagligt under mina vistelser på flygplatserna så kan jag inte annat än att fullkomligt fascineras av alla olika människor. Men likväl slås jag av våra likheter och vår kategoriska benägenhet att dela in oss i alla dessa hierarkiskt betingade fack, sektioner, trånga inrättningar. Tydligt separerade med en osynlig men ändock så uppenbar etikett vars hänvisning lämnar litet utrymme för spekulation eller tvetydighet om rådande rang, kast, status, politisk eller ekonomisk tillhörighet. Det känns en aningen konstigt. Konstigt när jag blickar ut över folkmassorna som med stressade och snabba fotsteg flyter fram över golvet, absorberas av alla blänkande ting och dess än mer lysande prislapp, tittar ner i golvet, i saken, i golvet, men sällan möter medmänniskans blick bredvid. Hon som är lika dan, han som också är gjord av känslor och tankar, hjärta och lungor, de som delar egenskapen av att vara en själ i en människa. Har vi blivit så lika i vår besatthet av olika att vi inte längre kan se det som gör oss lika? Tankarna trillar iväg när man skriver, funderar, observerar, reflekterar, försvinner. I skrivande stund sitter jag i mörkret som en fällkniv över datorn i Thomas och hans familjs hus. Det var ett kärt och mycket efterlängtat ansikte som mötte mig på Kilimanjaro flygplats kl 10:00 idag, och det blev inte en tyst stund på hela färden till Moshi. Första dagen på plats brukar få ägnas åt praktiska ting, såsom att införskaffa telefon, sim-kort, swahililexikon (behöver komma ikapp min rostiga swahili), växla pengar och ringa familjen för att meddela den glada nyheten att man fortfarande är vid liv.

 

Underbara doft, känsla, språk och minnen. Den första timmen tillbaka i Moshi kändes lite konstig, välbekant men ändå främmande. Kände mig lite osäker, glömt bort svårigheterna när man ännu inte kommit tillbaka in i språket och den något ”ostrukturerade” tillvaron som på så många bryter den många gånger inrutade vardagen som fått fäste vår värld. Avsaknaden av de dagliga träningsrutinerna, kostrutinerna, alla rutiner… Allt släppte. Bort med alla rutiner! Resten av denna dag har bara varit en härlig vandring i ovisshet och närvaro. Det känns som om jag reste härifrån igår för att sedan vända på klacken på Arlanda och sväva tillbaka till Östafrikas lugn. Det käns inte längre som en annan livstid, det känns som om allt skett precis nu. Jag har skrattat mycket, och kommit på hur lätt det är just här. Träffat vänner både från Moshi och Schweiz under dagen. Middag i huset åtföljdes av en snabb kalldusch och lite skriveri. Den bristfälliga sömnen efter ett dygns resande gör sig påmind och stunden är inne för en stund på spikmattan (så klart den är med…!), en ny mening på swahili som skall läras in (rutinen lyder en ny mening varje kväll) och sedan dryga 8 härliga timmars sömn. Imorgon bitti väntar ett yogapass och rehab träning kl 07:00.

Det är bara jag och Kilimanjaro, uppe med tuppen. Like the good old days!

För övrigt mycket planering denna veckan. Struktera alla besök hos alla aktuella och potentiella volontärplatser och vårt samarbete med dem. En otrolig lycka över att få se dem alla igen.

 

En ny uppdatering kommer inom kort!

 

Allt gott!

Kategorier
Tanzania 2012

Snart börjar resan!

På denna sida kommer ni kunna följa mig på min resa till Tanzania!