Upp i bergen…

Dag nr. 4

 

Det blev ett dubbelt inlägg idag… Internetuppkopplingen är inte riktigt i höjd med den stabilitet som vi har i Sverige, varför gårdagens inlägg blev en aningen försenat.

Det har varit ytterligare en produktiv, varm och givande dag idag. Den inleddes med ett sedvanligt yogapass på morgonen, följt av en stund på spikmattan, en kalldusch, lite chai-te och en promenad in till stan. Ett improviserat schema styrde upp resten av förmiddagen och eftermiddagen då jag och Mr Kennedy, Thomas farbror, fick möjlighet att bege oss upp i Kilimanjaros bergssluttning och området Sango. Syftet var att besöka ett kristet center, tillhörande en församling vid namn Lyamanyaki, som bistår 122 föräldralösa barn med boende hos familjer i området (fosterfamiljer) samt ekonomiskt stöd för utbildning (skolavgifter, uniformer och skor). Volontärer från lokalbefolkningen letar upp de föräldralösa barnen, registrerar deras namn och placerar dem hos en familj som har möjlighet att ge dem boende och omvårdnad. Många platser utanför städerna hamnar i bakgrunden av volontärorganisationernas bistånd, och så även barnen. Brist på mat, medicin, ett tak över huvudet och utbildning är snarare en regel än undantag och tålamodet tryter i takt med frustrationen som ständigt gör sig påmind när jag möter alla de hundratals vädjande blickar vilka man på ett ögonblick vill skänka en stänk av hoppfullhet men inte kan. Jag räcker inte till. Men med tålamod kommer långsiktighet, ett hållbart arbete och en bestående effekt. Hjälp tar tid, utbildning tar tid, kultur tar tid. Vi såg över på vilka sätt volontärer skulle kunna bistå med arbetskraft vad berör de föräldralösa barnen men även potentiella projekt som skulle kunna generera fler jobb och arbetsmöjligheter för lokalbefolkningen. Biodling (produktion av honung) och produktion av tvål finns än så länge på vår lista av tänkbara, större projekt men kartläggningen av finansieringen återstår. Om ett par veckor hoppas vi dock kunna ha en budget för etableringen av en biodling. Det finns så många sätt på vilka man kan uppnå och bistå med en positiv och hållbar utveckling, men det kräver en väl genomtänkt vision och strategisk plan inom vilken det finns en solid grund för upprätthållande resurser och finansiella medel. Med ett team av ambitiösa individer vars drivkrafter härstammar från en stor mängd utvecklingsfrämjande erfarenheter och en vilja att göra gott så finns dock inga gränser och ett ett projekt såsom en biodling kan otroligt snabbt etableras men även börja inbringa inkomst och stabilitet åt mindre, utsatta byar.

Det var skönt att få komma upp i djungeln igen. Just nu är det väldigt torrt här nere och det blir en påtaglig skillnad i luftfuktighet när man kommer upp på lite högre höjder. Efter några korta stopp på vägen tillbaka så besökte vi på eftermiddagen en dagisverksamhet/center vid namn BCC (Building a Caring Community). Denna verksamhet stödjs och drivs av en annan församling i Moshi och fokuserar enbart på handikappade barn. I denna kultur så råder det fortfarande och ledsamt nog en stor skam över handikappade barn. De göms och låses in av sina föräldrar och familjer som inte vill erkänna dem eller deras handikapp, än mindre visa dem för samhället. De som arbetar på detta center har slitit oerhört hårt för att övertala barnens föräldrar att ta emot deras hjälp, och efter stora ansträngningar så har de slutligen fått 21 barn till centret. 10 av barnen tas till och vistas på centret från morgon till sen eftermiddag vilket för deras föräldrar frigör tid och möjlighet för arbete och 11 av barnen får hembesök då deras familjer inte har möjlighet att ta dem till centret. Hembesöken innefattar bland annat sjukgymnastik och samtal för att kontinuerligt följa upp barnens välbefinnande och utveckling. Betty, damen som är platsansvarig och en av grundarna för denna verksamheten, tindrar och ler om vartannat när hon återger historien om centrets uppkomst och barnens utveckling. Hon inger en känsla av värme, kärlek och passion. En stark känsla av mening i det hon gör för barnen, och sig själv. De har upprättat en pedagogisk och tydlig dagplanering för barnen bestående av ritningar och bilder, allt för att förenkla för barnen så de på sitt sätt kan förstå vad de skall göra under dagen. BCC har 11 st center, likadana som detta. Jag åker därifrån med ett leende, en plan och nya hoppingivande relationer.

Skriveri, planering och lite jobb får som tidigare dagar avrunda eftermiddagen och snart rullar jag och Thomas hemåt för middag i huset, och där väntar det för mig en välförtjänt kalldusch. Det blir ibland lite orytmiska andetag när vattnet letat sig genom håret och kylt ner hela kroppen men varje dag är det lika skönt, levande, härligt.

 

Hoppas ni alla har det gott där hemma!

 

Solkramar

 

/M


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *