Borta bra men hemma bäst…?

Kl 07:15 på onsdagsmorgonen fällde planet ut landningsstöden, som för att förbereda mina fötter för sina första kliv, åter på svensk mark. Förra gången skakade kroppen ofrivilligt när mina ögon väl fick kontakt med Stockholms markytor, hundratals meter ovan. Jag var nervös, ängslig, lite rädd. Jag hade varit nere i Östafrika i ett halvår och jag visste inte hur väl jag skulle återanpassa mig till den moderna kulturen igen, efter ett liv i avskalad simpelhet. Det hade bara gått ett halvår, men det kändes som en evighet…

Från Tanzania till Sverige…

Denna gången var jag lugn, bekväm, tillfreds, tillitsfull. Jag var till fullo nöjd med min arbetsintensiva månad i Tanzania och kände mig redo att återvända hem, förväntansfull. Jag älskar att vara hemifrån, för allt det tillför när jag återvänder hem igen. Jag tror att vi många gånger behöver distans, fysiskt likaså psykiskt, för att kunna se våra världar med lite renare ögon. Bli en infallsvinkel rikare, lossa på cementerade ramar, frigöra medvetenheten för att föra den till pågående stund. Uppskatta rent, rinnande vatten, hela vägar, godhjärtade poliser, fungerande infrastruktur, mat på bordet, ett tak över huvudet. Tacksamheten fyller varje vrå i kroppen, och på vägen hem i bussen sitter jag bara och myser i min förnöjsamhet. Låter allt sjunka in, låter alla nya minnen få ta sig tid att finna sin plats, finna sin mening.

Jag har lite skriveri att färdigställa då tiden inte räckte till de sista dagarna innan hemfärd. Detta kommer dock inom kort, ävenså sammanfattningen av min vandring längs Kungsleden. Jo, jag vet… Den skulle kommit upp för otaliga veckor sedan (!), men, bättre sent än aldrig.. Ibland förlorar en plan sin plats, för att ge rum åt andra, mer brådskande…

 

Väl åter i Västerås, runt 10-tiden på förmiddagen, tog jag en uppfriskande promenad hem med min drygt 30 kg tunga packning. Skönt att få rasta benen en stund efter ett dygns resande, vilket till största delen blir en stillasittande historia. Väskorna slängdes in i bilen tillsammans med några rena tröjor, och inom kort var jag ute på E18 igen, för att rulla hem mot familjen och Värmlandsskogarna. Det är lugnt och tyst. Solen kikar fram efter några dagar av blygsam närvaro och värmer varsamt upp den friska och något kyliga luften. Igår kväll rullade träningen igång igen. Den underhålls alltid, men det blir givetvis annorlunda när man är utanför sina rutiner en längre tid. Kroppen är ivrig, rastlös, laddad. Den längtar tillbaka till en skarp form, obegränsad, explosiv och uthållig. Den längtar efter det dagliga ruset. Även mina tankar börjar arbeta febrilt, ambitiöst, överallt. De vill så mycket, brinner för så mycket. Mitt stundom bristande tålamod gör sig påmint och väcker min uppmärksamhet. Idag väntade därför ett kortare yogapass på morgonkvisten. Mentalträning varje dag. Mentalträning är nyckeln, nyckeln till allt. Min nyckel för att konstruktivt kunna tillgodogöra och använda mig av all den energi som glädjefyllda drömmar och mål alstrar i all sin välvilja. Ett steg i taget, för att varje steg ska kunna vara starkt, stadigt, välbalanserat och ett närmre målet. Mount Everest är givetvis toppen av min lista av mål. Jag håller fortfarande tummarna för 2014, men det kräver sina resurser. Stora sponsorer saknas fortfarande för att möjliggöra genomförandet inom de närmsta två åren, men resan är det viktiga. Toppen är viktig, men resan är viktigare, för utan resan finns ingen topp. Det är hela resan som är målet, och det kan inte tvingas fram, bara tålmodigt arbetas med. Fokus på utförande, snarare än det slutgiltiga resultatet.

 

Nu väntar intensiv träning på Vital Gym i min lilla hemstad Filipstad. Ett gym som jag önskar jag kunde ta med mig hem till Västerås. Old School is the best!

 

Proteinbutiken laddar depåerna!

 

Gymmet i Tanzania…

 

 

Solkramar till er alla!

/M

 

 


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *