Bättre sent än aldrig…?

 

Hösten kommer fort. Sommaren sveper förbi, ävenså dagarna och veckorna. Schemat blir utan ansträngning uppfyllt av tider. Men det är viktigt att stanna upp. Stanna upp och göra sig påmind om allt som vi har att vara tacksamma över. På så vis är jag glad att jag hade dessa sista ”Tanzania-dagar” kvar att skriva om (även om jag hade velat haft det klart för länge sedan, som jag utlovade…;-) hmm..). Men det var en god tid att stanna upp och minnas. Minnas sommaren och alla nya erfarenheter som jag nu fått i bagaget, alla nya minnen, kunskaper, insikter, lärdomar. Allt som gett mig en starkare rustning, och fler färdigheter.

 

Här nedan följer de sista dagarna i Tanzania (18-23). Kommer snart att lägga upp ”dagboken” om min Lapplandsvandring och lärdomarna jag fick av det gav mig, och tro mig, de var många! Nyckelord i nästa inlägg: regn, skratt, skav, bölder, helikopter, evakuering, vänner för livet. More to come! ;-D

Håller även tummarna för att jag snart kan få ihop ett litet galleri från båda resor!

 

 

 

 

TANZANIA Dag 18-23

 

 

 

Dag nr. 18 (Tors)

 

Det är dags för ännu ett ”send off party”. Klockan är halv elva på kvällen. Det är torsdag och frieriet skall slutligen infrias, ”firas & fruas” och musiken hörs högt och väl där det dansas och sjungs flera kilometer bort. Imorgon drar kortegerna igång i Moshi stad och runt runt åker de i rondellerna tills bilkön sträcker sig hela gatan ner till nästa rondell. Det sägs ”ja” så många gånger varje vecka att jag inte skulle bli förvånad om rollen som ”präst” är den mest arbetseffektiva titeln i Tanzania.

Vi kommer ibland in på de något känsliga och följaktligen korta diskussionerna om äktenskap när jag vistas här nere. Jag har flera gånger ställts frågan ”Why do you divorce so easily?!”. Min motfråga mitt i detta kulturella frågetecken brukar sedvanligt bli ”Why do you get married so easily…?”. Ibland mynnar frågorna ut i ytterligare reflektioner, ibland inte…

 

Det blev inget Namanga denna dag. Planerna gick inte i lås förrän på morgonsidan vilket innebar några timmar för sent. Lite naiv och envis som jag var, packade jag ändå ihop väskan, efter mitt telefonsamtal med barnhemmets föreståndare, och traskade raskt ned mot stan för att anordna resan och införskaffa bussbiljett. Jag blev starkt avrådd från att åka, pga timmen på dygnet, och det var bara att svälja viljan för ett tag, bevara energin och rikta om den i en mer konstruktiv riktning som matchade dagens förutsättningar. Jag började genast planera om och några telefonsamtal senare var en ny resplan etablerad, nya koordinater knappades in i min lilla tankeverkstad och bilen som skulle ta mig till destinationen bokad och tankad. Tankade även magen med lite energi, vilket gav huvudet det förmånliga drivet att få undan lite datorarbete innan avfärd. Mina godmodiga reskamrater, som gjorde denna dag av efterforskning möjlig, var Thomas (vid ratten) och Peter (en nyexaminerad college-student från Tanzania som ideellt arbetar för att stödja barn som lever i svåra familjeförhållanden). Dagens mål: undersöka skick och underhåll av ett vattenprojekt energidrivet av solceller, samt samla information och upplysningar om Peters projekt samt möjligheterna till assistans i form av volontärer, kunskap och resurser.

Torra grusvägar, angränsande till asfaltens trasiga kanter, ersattes av vidsträckta fält av högväxta, gröna plantage så långt ögat kunde nå. Området tillhör TPC, Tanzania plantation company, och innefattar stora ytor av mark där det odlas sockerrör och produceras tusentals ton av socker.

Första anhalten blev vattenprojektet.

 

 

 

 

Båda solpanelerna var dessvärre trasiga och pumpen fungerade inte. Jag försökte göra efterforskningar för att ta reda på vad som hänt och på så vis försöka leta efter reparationsmöjligheter, men svaren var få och bristfälliga. Knäppte många foton innan vi for vidare och klurade ivrigt efter på lösningar medan vi guppade vidare till nästa anhalt. Efter en lång stund på obefintliga vägar kom vi slutligen fram till ett stenhus som var nästintill färdigställt, men saknades el, vatten och några väggar. Peter använde ett av husets utrymmen som kontor och vi satte oss där för att gå igenom den bakomliggande historien till hans projekt samt hur vi tillsammans skulle kunna arbeta i framtiden. Peter fick idén när han gick i college för några år sedan. Han ville stödja barn som var mindre lyckligt lottade än han själv. Han började smått med att samla in små donationer från klasskamrater, vänner och bekanta varpå idén växte allt eftersom. Hans vision var att, med lärares hjälp från olika skolor, samla in information om de barn som hade det påtagligt besvärligt hemma. Vissa fick sällan mat, vissa hade inga föräldrar och var inneboende hos släktingar (varav många var i sin äldre dagar). Man kan se att han är känslomässigt engagerad i det han gör. Det lever, kommer till uttryck genom hans kroppsspråk, mimik, tonspelet i rösten. Jag satt en längre stund och lyssnade, reflekterade, tänkte. Vi bollade idéer, talade om utmaningarna som föreligger i uppgifter att ta emot volontärer, ävenså resurserna och möjligheterna det ger. Vi började snart tala ”samma språk”. Vi förstod varandra, bådas perspektiv. Det blev ett givande möte, många nya tankar, många omtolkningar av gamla tankar…

När vi ansåg oss vara klara med våra projekt-reflektioner gav vi oss av för att kika på ett hostel en bit därifrån. Det kändes lite lustigt. Ett hostel mitt ute i ingenstans, i ödemarken. Inte en enda gäst, bara tre personer som satt och drack läsk innanför grindarna. Rummen var dock i hyfsat gott skick och kostade inte mer än mellan 5-7,000 tsh per natt/pers att hyra (motsvarande ca 25-35 SEK).

För att få lite fler idéer till bättre byggnationer och installationer av solpaneler och vattenpumpar rullade vi vidare och stannade till vid en gigantisk vattenpump upplyft på stora järnhållare (varifrån vattnet går ut till olika pumpar). Det var väldigt intressant att studera hur de hade placerat och installerat pumpen och solpanelerna, vilket gav fart till nya tankar och idéer rörande framtida projekt…

 

Åter i Moshi stad började jakten på busstransport-möjligheter för min resa till Namanga. Ganska snart fick jag fatt i ett par alternativ, men ansåg att 25-35,000 tsh (125-175 SEK) enkelresa var lite för många mynt för detta lilla äventyr varpå jag till sist beslutade mig för att ta en av de mindre bussarna direkt från stationen. Dessa bussar går åker till Arusha där man får byta till en annan buss för att ta sig vidare till Namanga. De kostar dock inte mer 9,500 tsh enkelresa (47 SEK) och är (enligt mig) bekvämare att resa med, förutsatt att du inte behöver ha ”Mama Africa” med sina dryga 120 kg i knät förstås, till följd av att ”busspersonalen” försöker klämma in ytterligare 15 personer i den redan överfulla minibussen som knappt orkar rulla framåt på sina små hjul… Men lite sport måste det ändå få vara!

Hur som, planen var klar, Namanga väntade. Lite arbete på datorn och godis-shoping till barnen fick avrunda arbetsdagen och slå sin sista knut med lite middag (dagaa, avokado och grönsaker), en kalldusch, skriveri och spikmattan med favoritboken i högsta hugg. Klockan ställdes på 05:30, och laddningen inför den långa resan kunde börja.

 

 

Dag nr. 19 (Fredag)

 

Klockan ringde, kallduschen väntade (alltid en effektiv ”morgon kram”), packade väskan och promenerade ner till busstationen. Solen hade inte gått upp ännu, mörkret gjorde lite svårt att balansera fram på den ojämna marken, men den började lite blygt kika fram borta vid horisonten, solstrålarna började lite smått och försiktigt sträcka på sina långa vidsträckta armar och snart räckte de såpass långt att mina morgonfrusna armar kunde kännas vid dem.

Det måste vara det bästa som finns… Att få se solen vakna, och se hur den i sin tur väcker hela jorden och all det liv som finns på den.

 

Bussen for från Moshi kl 7:10 och kl 8:55 var jag framme i Arusha. Fick inte någon ”Mama Africa” i knät denna gången, men ackompanjerades istället av en tjej som på min högre sida kräktes som en matförgiftad griskulting. Jag ville räcka henne min vattenflaska men kunde inte få upp korken. Givetvis skulle korken gå sönder i just en sådan här situation… Tog upp min lilla fickkniv och försökte ”karva” upp den, vilket bara resulterade i att den började läcka på sidorna och jag fick sitta och balansera den i handen hela vägen till Arusha för att inte dränka ner resenärerna bredvid mig.

I Arusha mötte Emmanuels bror/systerson upp mig för att ge mig direktiv om vilken buss som gick vidare till Namanga. Det är högt tempo på bussplatsen och många ficktjuvar och liknande rör sig i just dessa kretsar. Höll hårt i väskan och gick vidare genom folkmassorna till nästa buss. Det tog en stund innan vi lämnade Arusha då bussarna inte åker förrän hela bussen är full, och därefter ska de tanka, men efter det (om alla fått sin växel och är nöjda och belåtna) så är man förhoppningsvis på vägen och håller sig även där resten av resan fram till nästa anhalt. Det gjorde vi. Resan gick bra och bussen var förvånansvärt bekväm. Lite trångt, men det är det alltid, och det är lite charmen med det hela också. Att resa runt i Tanzania… Resan tog ca 1,5 tim och runt 11-tiden var vi framme i Namanga. Det gick fortare, och lättare, än jag mindes sist jag reste samma rutt (för några år sedan) för att ta mig till Nairobi, Kenya. De hade sedan sist lagt om till en helt ny väg! En fin, slät asfaltsväg hade ersatt den tidigare ”krater”-grus-vägen. Jag hoppade av bussen innan den nådde hela vägen fram till Kenyas gräns. Stod i dammet och försökte finna ett ansikte som såg lika sökande ut som mitt eget. Det var tveklöst. Fram kom en man med det bredaste leendet jag hade sett på flera veckor. Två främlingar möttes, två vänner som inte ännu kände varandra. Men vänskap var det inte desto mindre. Vi pratade, promenerade och skrattade hela vägen till Centret. Det var varmt men vinden kylde huden gav balans till hettan i luften.

Väl framme vid Centret öppnade Emmanuel en trädörr och hänvisade mig att kliva in. Jag tog ett kliv fram och kikade in genom dörröppningen. Där satt en skara barn, stilla och prydligt i rad. Samma sekund som jag satte foten innanför tröskeln fylldes rummet med ett 40-tal starka, entusiastiska barnröster som alla, hjärtligt och osamstämmigt, gick upp i en gäll falsett. Ljudnivån dränkte orden de försökte tränga sig fram i sång-stormen med här och var kunde några engelska tappra ord urskiljas, och det var nog för att framkalla några tacksamma tillika ostyrbara glädjetårar.

 

Satte mig ner och försökte hålla tillbaka upplevelsen av hur rörd jag egentligen var, enbart för att inte upprepade gånger brista ut i gråt och skrämma barnen med min okontrollerbara glädje i mitt möte med dem. Över minnet jag alltid skulle bära med mig, över rösterna som fortfarande ekar i mitt huvud i skrivande stund. (Hoppas att snart kunna lägga upp en video på detta)

 

Barnen sjöng diverse låtar och visade sina engelska kunskaper varpå jag fick en grundlig tillbakablick återberättad av Emmanuel hur hela centret startade och vad som hänt fram till nutida läge.

Jag berättade lite för barnen om vem jag var och vad jag gjorde där. Där min swahili föll kort fick Emmanuel flika in och översätta min engelska. Barnen stirrade på mig med sina nyfikna, omättliga ögon, som snart sken upp ytterligare vid åsynen av godispåsarna som jag lyfte upp ur väskan. Ivriga, men någorlunda ordningssamma ställde de sig i en ”kö” trampade fort fram till godiset och nötterna på bordet. Kort därefter hade jag tre kärleksfulla små barn klistrade i mitt knä, varav en av dem inte kunde vika undan med blicken. Hon stirrade upp på mig med sina stora, glada, kisande bruna ögon. Det gick inte en lång stund innan tio händer lekte virvlade runt i mitt hår. Det är en av de mest fascinerande sakerna för barnen, det mjuka långa håret och den vita hyn. Man känner sig ibland som en sällsynt staty på ett museum, eller som en katt på ett dagis som alla bara måste klämma och känna på, och ibland dra lite för hårt i. Men man njuter bara, njuter och gläds åt deras nyfikenhet och bottenlösa charm.

 

Jag och Emmanuel fick en god pratstund och gick omkring på området för att tala om Centret, dess framtid och deras förhoppningar. Vi samlade ihop allesamman och med ett 20-tal barn hängande i mina armar marscherade vi mot Emmanuels hem för att äta lunch och träffa hans familj. Det hände igen….

Så mycket mat! Chapati, bönor, sallad, kött, avokado, gurka, kaffe… Det fylldes på, gång på gång.. Emmanuels underbara fru, Maria, hade ansträngt sig för att laga det mesta i afrikansk mat-väg och jag hade inte hjärtat att stoppa portionerna. Tills magen verkligen sa stopp det vill säga. Regel nr 1: ät allt, och ät upp allt. Ibland får man bara bita ihop och ta emot all kärlek, även om den ibland leder till magknip…

Efter maten påbörjade vi det ”grundliga” mötet, förde anteckningar och klurade tillsammans på olika lösningar för potentiella projekt och volontärarbete/mottagande. Barnen lekte med mitt hår och där satt vi, som en enda stor familj, och planerade inför framtiden.

Jag tog kort på alla i familjen samtidigt som de insisterade och försökte övertala mig att sova över. Men fler projekt väntade mitt besök och jag hade helt enkelt inte tiden att stanna. Promenerade ner till gränsen till Kenya, köpte lite vatten (med oskadad kork) och försökte hitta en lämplig ”Shuttle” (minibuss) som kunde ta mig tillbaka till Arusha och vidare till Moshi. Resan hem gick inte lika snabbt då polisen stannade oss fyra (!) gånger varav vi en av gångerna tvingades vända och åka tillbaka till gränsen och byta buss då föraren inte kunde uppvisa ett ”kvitto” på något som fanns i bagaget. Som sagt, lite sport i det hela…

Vi lämnade Namanga, kraftigt försenade, och solen började gå ner över Östafrikas torrmarker. Väl framme i Arusha vid 20:20 tog jag följe med en afrikansk kille som även han skulle till Moshi. Vi klämde oss förbi alla i folkmassorna och hittade slutligen den stora bussen till Dar es Salaam (den största staden i Tanzania) som passerar Moshi och busstationen där jag kunde kliva av. Guppade vid 20:30 vidare mot Moshi och försökte slappna av och fundera ut hur jag skulle ta mig hem till huset från stationen. Det är inte det säkraste att röra sig ensam under de mörka timmarna, än mindre när man är ljus och Europé. Satt hela resan lång och diskuterade livsfrågor med Manatrix, killen som bytte buss tillsammans med mig i Arusha. Det är det som jag älskar mest med att resa ensam. Alla människor man stöter på, får kontakt med, alla möten, historier, lärdomar, skratt, minnen. Jag finner att man är mer benägen att ta kontakt med främmande människor när man inte har någon annan att ”luta sig mot”, ingen i närheten som du känner. Man tvingas hela tiden att sträcka ut en hand, kommunicera, försöka förstå och kliva utanför sin ”comfort-zone”. Det gör mig lika lycklig varje gång…

Vi var framme i Moshi runt 22:30 och jag tog till min vanliga strategi, dvs. leta efter den äldsta taxi-gubben som finns i närheten. De kör mest försiktigt av dem alla, försöker oftast inte ta mer betalt än rimligt och oddsen för att något ”illa” skulle kunna hända är ganska minimala (och om det skulle hända så är jag troligtvis snabbare än gubben och kan springa därifrån). Strategin gick hem även denna gången. Hemma i huset stoppade jag om Lucy, gav henne en kall, blöt handduk, lite medicin, vatten och en kudde då hon till min hjärtesorg hade fått malaria. Det känns alltid värre att se andra blir sjuka och inget kunna göra, än att ligga där själv. Men hon kom snart lite bättre till ro och rätta och jag kunde vid midnatt hoppa i säng och låta dagens upplevelser få vaggas till sömns och finna sina platser i min glada minnes-bank.

 

Dag nr. 20 (Lördag)

 

Vaknade vid 7-snåret och klev upp för att mixa i ordning en frukost till Lucy: fruktsallad och kokt ägg blev resultatet, varpå jag tog mig an disken och insisterade att husets lilla sjukling skulle gå tillbaka till sängen för och fortsätta sitt tillfrisknande. Dock inte lätt med en 3- och 6-åring i hemmet.

Efter morgonens kalldusch packade jag illa kvickt ihop väskan för att bege mig till en område vid namn Machame tillsammans med Mr. Kennedy. Projekten jag ville besöka denna dagen var en skola och ett barnhem. Msufini Secondary School som drivs av Eva Kira är en privat skola som haft mycket erfarenhet av volontärer sedan innan,men som de senaste åren tyvärr haft ganska ont om dessa som resurs. Träffade dock en nyanländ amerikansk volontär som någon vecka tidigare kommit till skolan. Hon var väldigt nöjd med skolan och bemötandet, och inte minst det faktum att skolan bistod med gratis boende under hela hennes volontärvistelse. Hon skulle stanna och volontärarbeta på skolan i två år och uttryckte att hon snabbt funnit sig till ro och trivdes oerhört bra i den lite svalare miljön som råder i Machame (då det ligger på lite högre höjd än Moshi). Skolan är i störst behov av lärare inom ”Science”, ”Mathematics”, Physics”, ”Chemestry”, ”Accounting & Economics” och ”Sports & Arts”. Önskemålet är att volontärerna ska kunna stanna i ca 1 år men undantag finns om volontären i fråga arbetar med ett lite mer oberoende projekt inom ämnen såsom sport eller ”konst”. Skolan kan tillhandahålla med boende (på skolområdet) samt lunch, vilket väldigt få volontärplatser har möjlighet till. Arbetstiderna är förlagda mellan 08:15-16:00 och antalet elever på skolan når upp till en skara om 300 elever som alla bor på ett internat beläget i en byggnad bredvid skolan. I secondary school undervisas klasserna ”Form 1” till ”Form 5” och eleverna brukar vanligtvis vara i åldrarna 14-19 (om de inte ligger något år före eller efter). Området är svalt, grönt och omges av skog, växter och en fantastisk utsikt. Hela skolan är byggd i en brant lutning och på ”toppen av skolan” kan man se över trädtopparna och taken på skolbyggnaderna.

Efter mycket insamling av information for vi vidare till nästa projekt, barnhemmet. Det drivs av en församling och en grupp välutbildade nunnor som fått sin utbildning och kompetens i Tyskland. Inget barn är över 3 års ålder och varje åldersgrupp har ett eget hus. De små barnen under 1 år bor i ett hus, barnen över 1 år i huset bredvid och barnen över 2 år i huset längst bort. Faciliteterna är kliniskt rena, ävenså gräsmattan och grusplanen utanför där de ”äldre” barnen leker i gungorna. Jag och en av nunnorna med mest ansvar går igenom husen medan hon förklarar lugnt och metodiskt på vilket sätt de arbetar och hur barnhemmet är uppbyggt. Mr. Kennedy går inte in. Han stannar utanför, känner att det är för påfrestande att se alla barnen, alla utan familj, alla utan mor, far och tillhörighet. Jag känner det också. Känslan rör sig obehindrat runt som ett virus, och berör varje del av hjärtat. De ser så lyckliga ut, så ovetande. Jag vill ta med dem allihop, hålla dem i famnen och planera en stor jul. Men det är bra träning. Tung träning, men bra träning. ”Hur” kan man då kanske undra…? Jag ska förklara. För mig är det en ”tränings sak”, att vara medlidsam utan att låta känslorna ta över, utan att falla tillbaka i apati och tröstlöshet till följd av sympatins förlamande armar. Det är så lätt. Att bara stänga av, när det blir för mycket. Falla tillbaka i ledsnaden och låta den paralysera. När det känns som att man inget kan göra, den överväldigande känslan av maktlöshet. Men det är den ”lätta” vägen. Att falla ner i tröstlöshet och ledsnad över verklighetens rådande villkor resulterar i att man inte är till nytta för någon. Du gör ingen skillnad. Inte för dig själv, och inte för den som du är ”ledsen för”. Det suger energi. Tröstlösheten vill inte hjälpa, den orkar inte. Var medlidsam, känn allt som känns, men gå vidare. Hur kan jag hjälpa? Jag måste träna mig i att inte ”falla dit”. Jag stoppar mig någonstans på vägen och försöker se vad jag kan göra. Ingen kan göra ”allt”, men vi kan göra något. Det räcker.

Efter en stund på barnhemmet åkte vi efter lunch tillbaka till Moshi där jag hade ett långt möte med Elihaika, Tanzaniaprojektets nyaste tillskott. Telefonmöten och datorarbete fyllde snabbt eftermiddagens timmar, men lite ”toffel-shoping” hanns med det också efter jag följt Elihaika till busstationen för att se till att hon kom med på en buss till Arusha där hon höll till för tillfället efter avslutade studier på universitetet.

När mörkret lagt sig över Moshi tog jag mitt lagom dammiga och ofräsha ”jag” och satte mig på en pikipiki (mototcykel) för att hitta mig väg till en restaurang vid namn ”El Rancho” där jag skulle träffa Sybille, Sean och några svenskar för att äta middag. Och detta blev en historie för sig vill jag säga. En timme senare, efter en långtur i Afrikas skog tillsammans med den stackars pikipiki-föraren, hittade vägen till restaurangen och allt slutade med ett skratt och foto att minnas det vid. Föraren hade hållit så gott humör hela turen att jag hade inte hjärta att göra något annat än att ge honom några extra slantar för insatsen. Så, kl 21:00 på kvällen fick vi äntligen lite mat i våra tomma magar och alla var mätta och belåtna (och helskinnade).

Kom hem till huset med ett leende på läpparna, lade mig på spikmattan och läste några sidor i min bok innan ögonen föll ihop och sade god natt till dagen för att välkomna natten…

 

 

Dag nr. 21 (söndag)

 

Lite yoga och stretching fick inleda söndagen. Förkylningen och hostan hängde envist kvar men blev mest påtagligt när pulsen ökade till arbetsamma slag. Tog min Aloe Vera juice och åt frukost tillsammans med familjen, för att därefter hoppa in i duschen, packa väskan och åka ner till Kili Com med Thomas och förbereda resan till och dagen i Marangu och Kilimanjaro’s bergssluttning.

Målet var att åka vid lunchtid, men vi kom inte iväg förrän 14-tiden. Lunchen fick hållas till några köttbitar i bilen som jag, Emmanuel, William och Thomas delade på. Vi tog oss an den branta bestigningen upp till en liten by i Marangu-området och gick därifrån till fots för att nå fram till ett hus tillhörande en av de gamla bärarna som var delaktiga i en dokumentär, producerad av ”Ingenjörer och Naturvetare utan gränser” från Linköping, för ca 2 år sedan (bland dem var Linus Dunkers, grundare och VD för Tanzaniaprojektet). (Detta kan ni b la läsa mer om genom att följa denna länk: http://www.inug.se/linkoping/v%C3%A5ra-projekt/dokument%C3%A4ren/.)

Med mig hade jag ett utkast och en kopia av dokumentären som jag ville visa och överräcka. Efter en liten stunds traskande genom djungeln fick jag syn på honom, där han till synes satt förnöjsamt i sin trästol. Man kunde snabbt se spåren av hans liv. De slitna benen, den magra kroppen. Han log, lugn och fridsam. De små, erfarna ögonen var dimmiga, men sökande. De ingav en känsla av vishet, humor, tacksamhet. Hans smittsamma leende var stolt och brett, och visade ogenerat upp det lilla som fanns kvar av den osymmetriska tandraden.

Jag slogs av en otvetydig känsla av simpelhet, en påminnelse om glädjens enkelhet. Givetvis kvarstår det fortfarande saker som saknas, och som borde finnas, för t ex denna mannens totala välmående, men ändock log han. Så genuint, så obehindrat. Kan inte annat än att tänka på citet ”Someone else is happy, with less than what you have…”

Utan något behov av återhållsamhet eller övertalning, hade jag ett lika stort leende som det som stirrade rakt emot mig. Ansiktet uppvisade år av upplevelser, år av liv, år av arbete, år av minnen. Rynkorna bildade en charmig karta av en livshistoria. En livshistoria som jag inte ens kunde föreställa mig.

Vi förklarade vad som skett de senaste 2 åren sedan dokumentären filmades, och visade sedan upp den på min dator som jag ställde upp på en träpall framför honom. Han log hela tiden, jag log hela tiden. Hans hesa skratt väste av entusiasm. Vilket privilegium, att få vara där, att få dela ögonblicket.

Efter en stund gav vi oss iväg neråt igen då det var för långt att gå till de andra bärarna som inte kunde ta sig till platsen där vi var. Väl hemma var det tid för reflektion varpå jag och Thomas talade igenom dagen och resultatet av den, för att därefter fara in till stan och skingra tankarna en stund. Vi åkte förbi huset som skall bli hans och Jacque’s framtida hus, förhoppningsvis även med plats för volontärer. Denna dagens tankar började lägga sig, nya började formas. Svårt att förstå att tiden går så fort. Man lär sig aldrig. Hemresan till Sverige hägrade. Dagarna hade bara flugit förbi. Med känslan var bra, jag var redo att åka tillbaka hem igen. Jag hade förhoppningen men inte förväntningen att jag skulle få allt gjort under de få veckor som jag skulle vistas i Tanzania, men det blev gjort. Och det gjort med bra resultat. Kroppen började sakna rutinerna, träningen, böckerna, matlagningen (hur härligt det än är att alltid få lagad mat på kvällarna när man kliver innanför dörren…) och min egna säng. Men jag skulle komma att sakna resandet…människorna…alla nya möten…alla nya samtal…vädret… Stunden infann sig. När man känner sig ivrig, laddad, glad, tacksam. Det är bara att ta in…

 

Dag nr. 22 (måndag)

 

Vaknade pigg som en hyperaktiv lärka kl 06:00. Tog min Aloe Vera juice, ett glas mjölk och några nötter. Fann till mina stora förvåning Jaqcue i vardagsrummet där hon hoppade omkring och utförde sin nyfunna morgon träning!

Packade väskan och promenerade iväg till gymmet men stannade till vid Sybille’s hus för att släpa med henne och Sean för lite träning efter en kopp kaffe. Löpning, intervaller 20 min, samt intensiv rygg och magtränings samt lite massage (förstås!) blev kroppsarbetet som fick duga efter förkylningstider. Traskade hemåt igen, och den ömmande höften gjorde sig påmind men höll sig i skapligt skick den större delen av promenaden. Förmiddagen rusade illa kvick förbi och efter en dusch och promenad till stan väntade lite lunch och ett möte med Eva Kira, rektor för Msufini Secondary School i Machame som jag besökte under måndagen. Möte överträffade alla förväntningar och genererade många bra idéer förslag. Mycket datorarbete kvarstod därefter, mail som behövde besvaras, telefonsamtal som behövde ringas. Men en sak skulle in i schemas. Pedikyr! Jag som aldrig fått pedikyr i hela mitt 26 åriga liv var fast besluten att detta skulle bli dagen.

Priset för att få naglarna klippta, filade, tvättade och målade? 1,500 tsh , dvs. 6 svenska kronor. Det kallar jag billig pedikyr! Slå det om ni kan?!

Införskaffade det sista innan hemfärd, dvs. två par till av de skönaste tofflorna i världen (masai-skor). Kvällen spenderades med Sybille, Jean och gänget i deras hus för att mysa den sista kvällen i Moshi. Thomas och Jaqcue var på sjukhuset då Mr. Kennedys fru tyvärr hade insjuknat, men dock var på bättringsvägen. Kvällen blev dock allt som allt bra. En kväll att minnas. En kväll som värmer lågt efteråt, som en varm filt man kan ta fram när helst man känner sig lite frusen och behöver den.

Den blev även lite sen, vilket innebar att väl åter i huset igen återstod bara att snabbt planera sista kommande dagen, sova, och ladda.

 

23 (tisdag)

 

Vaknade tidigt och tog timmarna i akt genom att hoppa på en pikipiki för att ta mig till gymmet och avnjuta ett sista pass på gymmet innan hemfärd. På hemvägen tog jag vägarna förbi Sybille och Sean för ett hastigt sista ”hej då”, vilket inte riktigt gick enligt planerna och istället drogs ut och resulterade i lite morgon mys och en andra frukost. Men glad var jag för det!

Promenerade till Kili Com och pratade med Thomas för att därefter anordna transport till flygplatsen och äta sista lunchen på min favoritrestaurang (frukt och kyckling!). De sista timmarna gick av bara farten. Det fick bli en ”power-walk” hem till huset för att kasta sig in i kallduschen och slänga ner kläderna i väskan, pussa alla hej då och hoppa in i taxin. Det kändes ändå bra, som om det var dags. Dags att åka hem, dags att släppa taget för denna gången. Hem, reflektera, smälta, börja tänka om på nytt. Nya tag!

Alfred, taxi chauffören som körde mig till flygplatsen, var en äkta gestaltning av en glädjespridande liten pensionärs-ängel! Jag log den större delen av vår resa tillsammans och lämnade kvar alla pengar jag hade kvar hos honom. Önskade honom allt gott och lämnade efter mig en varm kram innan jag klev in på flygplatsen och började min resa tillbaka hem till Sverige.

Fick inte åka ”fint” hem ( ;-) ), men resan var minst sagt till belåtenhet och jag är otroligt nöjd över att fått erfara flygbolagets (Qatar Airways) standard i båda klasser. Det var utan tvekan det bästa flyg jag hittills rest med.

Men inte minst…..

 

Ett personligt STORT TACK går till vår samarbetspartner Tranås Resebyrå som hjälpte oss med denna resa och gjorde allt detta möjligt i år!

 

 

Och ett stort, hjärtligt tack går till alla er som följt denna blogg/resdagbok! Det har varit mitt innerliga nöje och privilegium att få dela denna resan med er.

 

Tack!

 

 

/M


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *