Dag två
Dag två en mellandag. Kulturchockens nästa fas. Euforin har lagt sig, alla första intryck ses efterhand under gamla beprövade mallar – nu är vi här, vad kommer sedan, är detta realistiskt? Skall man släpa upp elever långt upp ”in the middle of nowhere”, träna dom att på en veckas intensivkurs möta sig själva i mörkrets hjärta. Möta mig- alltid redo.
Pallar vi trycket då?
Trots att Kilimanjaro tronar som en kuliss i bakgrunden , så får jag känslan av att vara en av de ambivalenta optimisterna ,eldflugor i den afrikanska natten. Ännu inget irrbloss, men ändå.
De samtal jag hade idag med ”managern” för en av våra tilltänka mottagarskolor om det politiska läget i landet –gav en flashback från Bangladesh. Vi kom in på bistånd, hur ineffektivt det varit i det moderna Tanzanias historia. Kolonialherrar ersatta av biståndskonsulter. Med löner och villkor därefter. Den rika världens ständiga dåliga samvete. Kanaliserat via ett grymt termsof trade.
Vilka är då vi som kommer hit idag? Progressiva teachers, leherer uber alles- ”Varje dag föds en ny lärare – använd kondom” som Linus så lustigt citerade när vi nostalgiskt gick igenom våra respektive skolgångar.
Dag tre
Gårdagens funderingar leder mot en viss tillnyktring. Glöm RealityRobison i buschen. Idag har vi börjat dagen med en meditativ mässa uppe i Fukina,.
Jag blev påmind om när jag som trettonåring landade utanför Memphis i djupaste Amerikanska södern 1967- tre dagar efter Martin Luther King blivit mördad.
Nere i dalen hördes gosphelsång från en kyrka och vi som vita europe´r, blåögda svenskar dessutom, stegade raskt ner för att besöka gudstjänsten. Alla tittade förvånat först och förstod snart att vi inte var några vanliga amerikaner. Prästen tog upp i sin predikan att detta var första gången några vita hade varit i kyrkan. ”One day I believe that black and white shall walk hand in hand”.
Men musiken, gunget, de frodiga kvinnorna i färggranna kläder, dansen, allt påminde om det jag upplevde i morse- skillnaden var väl att vi nu fick presentera oss, berätta varför vi var här, bevista den efterföljande auktionen, äta med översteprästen och hans närmaste. Samt att så många fler vita har varit här tidigare. Ett stort fotografi på Danderyds Kyrka tronade på väggen.
Därefter gick vi ner i sakta mak tillbaks, det tog över en timme, med djungelns alla dofter och ljud, människornas olika bemötande, beroende på vilken dag de haft – ja allt fanns i mötena, de glada, nyfikna de vaksamma, de sorgsna och inte minst den desperata påtända/ berusande afrikanen som länge höll sig kvar i min hand, vägrade släppa greppet – vad ville han säga mig?
Efter lite vila drog vi vidare in till stan, nu funderar jag över ett Proshika -upplägg istället. I Bangladesh – som på många sätt är jämförbart med detta land – måste man nog ha en bas som känns någorlunda trygg. Byarna kring Kilimanjaros sluttningar är förvisso pittoreska vid ett första påseende men att bo, äta och relatera här som UFO:n från en annan planet – blir för mycket.
Därför använde vi eftermiddagen till att kolla två hyfsade hotell som kan härbärgera en grupp på 15-20 elever med lärare, möjligvis kan vi bo en dag eller två i en by men då måste allt vara kollat och klart. Vem sköter den kollen? Här finns ingen NGO som Proshika, ingen SIDA-apparat som dubbelkollar.
Men det är ju därför vi är här, för att kolla läget.
Dag fyra
Vaknade som vanligt klockan 6 till den ljudliga klockringningen vid katolska kyrkan mitt över vägen. Här pågår en kamp om själarna, olika lutheranska/reformerta kyrkor i ”ädel tävlan” med katolska och någonstans ödesmättat i bakgrunden nere vid huvudvägen hörs den muslimska böneutroparen. Man sover i moskitnät, cikador och allsköns afrikanska djurläten påminner att du inte är hemma när du vaknar upp, vilket jag gör ofta i den fuktiga värmen. Gryningen kommer tidigt, det luktar svagt från vedeldar högre upp, utanför vårt flotta hus ligger träskjulen tätt med småbrukare, hundar skäller och tuppar gal.
Just denna natt regnade det för första gången ordentligt, a small rain, enligt vår husvärd. Regnen följer inte tidigare mönster, alla är oroade över bristen på nederbörd, förändringar som fått den redan utbredda fattigdomen att bli ännu mer epedemisk. Fattigdomen är verkligen vidrig, den kryper in överallt. Trots att vi skyddas av lås och stängsel, har vakt och all tänkbar service – så gör den sig påmind så fort man går ut. Man låser ordentligt när den afrikanska natten snabbt ramlar ner, sedan går man absolut inte ut. Inga vilda djur hotar längre, bara desperata människor.
Dag fem
En av de saker vi ropade in på auktionen var en ”fenez” en djungelfrukt stor som en avlång melon med piggar på. Med en doft som både tilltalar och stöter bort. Linus hade kämpat länge och väl att få fram de ätbara delarna och dessa smakade ljuvligt men lämnar en seg slemmig beläggning på berörda fingrar och redskap som sedan kräver svintotvätt för att bli kvitt. Hursom – denna exotiska delikatess skulle bli en del av vår färdkost när vi denna dag skulle bese Vattenfallen. Kvällen innan hade det varit Linus tur att tillaga middag, att Pappa är kock märkte vi snart efter att ha ätit hans underbara cos-cos med avokadoröra. En frukt/grönsak som bokstavligen ramlar ner i huvudet vid denna tid i Tanzania. Vår matsäck var näringsrik och snabbt inpackad, glada i hågen vandrade vi ner mot huvudvägen för att ta en Dalla-Dalla till busstationen.
En Dalla-dalla är en Toyota Hiace, eller liknande dvs en mindre Toyotabuss, i Sverige avsedd för 12 personer, här trycker man in minst det dubbla. Dessa går som skottspolar in och ut från Moshi, precis som över resten av den fattiga världen, Japaner japaner överallt japaner när det gäller tredje världens fordonspark. Som svensk blir man givetvis stolt att se en och annan Scania bland de tyngre fordonen. Kan det möjligen finnas någon koppling till svensk biståndspolitik i Tanzania? Den upphörde förvisso för ett antal år sedan men så är det också inga nya modeller som rullar här. Alla är minst 5 år gamla.
Man blir imponerade hur mycket stryk de kan tåla, eftersom vägarna inte är vägar i den rika världens bemärkelse. Asfalt har numera blivit ännu dyrare som bekannt. Hos oss diskuteras smärtgränser för bensinpriser, här repareras inga vägar till att börja med. Någon infrastruktur för skatter existerar inte heller . Därför är business lönsamt. För den som har pengar och kontakter.
Inga hål lagas i gamal asfalt, därför kör man ner mot dikena för att undvika meterdjupa kratrar. Här är det ”red dirtroads” som gäller . Fungerar hjälpligt vid torrt klimat. Vår arma Japan gav däremot upp när vi på den halvleriga sluttampen stannade efter flera nödstopp tidigare. Något skumt var det, i backen innan den definitivt sista sucken var bensinen på upphällningen och ”konduktören” fick hämta en saftflaska med bensin, riva av ett bananblad som tratt och fylla på max en liter varav en tiondel hamnade utanför. Bränslet tog oss ytterligare 300 meter upp, sedan gav chaffisen upp, skakade på huvudet vände bilen och vi fick äntligen använda de ihoppressade/infällda benen till något nyttigt.
Vi vandrar uppför vägen. Nattens och morgonens regn lämnar en klibbig massa som geggar in sandalerna till platåskor, men det går. Solen spricker fram mellan molnen. Den är intesiv här. Som tur var – vis av gårdagens intensiva solande i trädgården har Torbjörn köpt en solhatt som han prutade ner från 35 till 28 kronor. ”The trapper style” i gröngrått. Det var säkert den toflte försäljaren som försökte kränga något och fick napp medan vi väntade i Toyotan nere vid busstationen. Funderade själv ett tag att slå till på en zebrarandig ”afrokepp” – men avstod. Det ångrar jag nu. N`gombospecket bränner och har fått en rödlätt färgton i nacken. Men då skall ni se Linus nacke, dess färgnyans har övergått till något som påminner om babianhonors rumpor. Men den gode Linus är ju van, sist han ömsade skinn var på Zanzibar bara för två år sedan. Även unga minnen kan vara korta. Vi fortsätter. Rosmin som är vår guide idag, ännu en av Linus många kontakter/vänner som bor i närheten av Vattenfallet -har också tagit med sig en annan kund, Frank från Berlin. Frank har också rest mycket och vi utbyter erfarenheter från Asien medan vägen som övergått till stig torkar upp. Men svetten lackar allt mer.
Kring ekvatorn skall solen tydligen vara 30 gånger starkare enligt någon undersökning Linus refererade till. Varför är då våra solskydd så dåliga? Framförhållning har ju inte alltid varit min starka sida men jag reser ju inte ensam.
Vid Amsterdams flygplats gick vi runt och kollade solskydd, men vem faen vill betala 23€ för en Lacoste solroller med 25 gångers solfaktor.. Inte jag i alla fall med min sketna lärarlön. Stålis stenhårda koll på kvitton gör ju inte saken lättare, vad skall resebidraget igentligen täcka? Solen?
Linus var lite osäker hurvida solskyddet i Moshi var överkomligt, dvs prisbilden och utbudet var något oklar. Vi köpte det.
I den mest välsorterade affären som drevs av indier eftersom Indier är duktiga affärsmän i Afrika tack vare Britterna – fanns inget solskydd av värde. De flesta vitingar som kommer hit vill ju upp på Kilimanjaro, där ingår säkert solskyddet i paketet. Ett ”kitt” att bestiga Afrikas Mount Everest går loss mellan 5000- 10000. Ändå svindlar tanken – här måste väl finnas en marknad?! Vi kan ju inte vara de enda vilsna rednecksnen i hela Moshi?
Nej – nu tar jag en paus i skrivandet- jag har inväntat regnet, det är så befriande och ovanligt att få somna till ett tropiskt regn. Ni kan ju föreställa er vad vi har varit med om, en fantastisk dag på många sätt. Klockan är inte mer än 22.? Linus slocknade redan vid 19-blecket, Torbjörn vid 20-tiden men byäldsten håller ställningarna än en gång. Sov gott.
Dag 5-6
Ett utkast. Spånor i ett första möte med Afrika. Förvirrade frågor?
Vattenfallet var vackert, stigen dit tropisk, tänkte på Hunzadalen i norra Pakistan där man ledde det näringsrika glaciärvattnet på samma sätt vid insidan av stigen. Avtappningställen med jämna mellanrum för att leda ut det dyrbara livgivande – till olika terasser och odlingar. Denna teknik tycks vara oberoende av civilsation, kultur och klimat, ta vara på, leda ut, få plantorna att växa , maxa fotosyntensen. Vatten alltmer ett av jordens stora problem. En vattendelare mellan fattiga och rika.
Översteprästen – Kennedy Kisanga – berättade förundrat vid sitt första besök i Sverige hur mycket vatten som han såg i vårt land. Överallt vatten – ett rikt land. Inte bara böljande frodiga sädesfält och tjocka skogar, utan vattenkraft, kanaler och allt annat som våra naturrikedomar lagt grunden till. You are so fortunate – in many respects. Hur ofta tänker vi på det?
Vi tar så mycket för givet, glömmer lätt vilket tungt slit som historiskt legat bakom att nyttiggöra allt detta till dagens välstånd. I Sverige har vi ju dessutom haft ödet och historien på vår sida under 1900-talet. Under 2000-talet i globaliseringens tidevarv kommer vattenfrågan tillbaka, akut.
Kina som delvis konkurrerar ut stora delar av Afrikas textilindustri är också där vid skiljevägen, ty den globala produktions och konsumtionsordningen kräver än mer vatten än vad som kommer ”von oben”. Det som har lagrats under årtusenden”hinunter” sinar. Vi är många som tager hög standard för givet. Själva flög vi ner till Afrika för 8000 pix ToR. Ryan Air till Tyskland för 800? Avreglering och konkurrens.
Det är bara att borra djupare ner efter vatten, efter malmer, och all den energi som skall pumpa upp vattnet – de fossila bränslena. Hur länge till räcker vår skorpa?
Så länge de fattiga majoriteten som bara får en bråkdel i detta spel, hålls i schack, stannar i okunnighet, och förblir åtskiljda.
Låter sig sägas.
Tanzania skulle också kunna vara en rikt bördig oas, tyskarna såg det tidigt när kolonialism övergick i imperialism, britterna försökte att använda landet tillsammans med sina övriga kolonier i Afrika i sitt imperium efter första världskriget för att konkurrera ut sina rivaler på världsmarknaden. Vad hände sen?
Andra Världskriget.
Just i Moshi hade tyskarna sin huvudbas i Kolila, strategiskt placerat uppe i bergen. Idag en seccondary school som vi förhoppningsvis skall ha utbyte med. Focus Internationella relationer.
Sedan kom befrielsen från kolonialt förtryck, 60-talet var visionernas tid, nu skulle den nyfödda kontinenten ta språnget. Kalla krigets maktspel skapade dock ideologiska skyttegravar, antingen eller. Precis som idag med religösa/ideologiska förtecken. Kineserna försökte ju i Tanzania, den fantastiska järnvägen var en förebild för antiimperialistisk solidaritet. På sikt knyta ihop Afrikas stater i en transkontinenetal pulsåder som kunde nyttiggöra och på sikt förädla kontinentens slumrande rikedomar utan inblandning av den kapitalistiska världens neoimperialistiska profitörer.
Hemma sjöng vi om Staten och Kapitalet,
Selfreliance, importsubstitution var modellen. Asiens och Afrikas bondemassor som en frigörande kraft, ett exempel för världens förttryckta.
Kineserna drog, kulturrevolutionens baksida hade skapat problem på hemmafronten, utåt ville man inte befatta sig med kalla krigets postkoloniala metoder med experter, rådggivare och påtryckare i ett geopolitiskt maktspel. Järnvägen rasade ihop – bokstavligt talat, ty vem skulle nu sköta och utbilda folk, britterna hade ju dragit för länge sedan och nu var det en ny ideologisk modell som prövades. . På 70-talet kom oljekrisen och de än gång så lovande reserverna av mineraler och naturtillgångar tappade i värde, allt som importerades blev dyrt, mycket dyrt och många ledare hade satsat på att ersätta importen men dessa produkter var av så undermålig kvalitet och behövde fortfarande nyckelkomponter från Väst. Eller Öst. 80 och 90-talen blev förlorade decennier för Afrika, det mesta gick fel. Amorteringar och lån till den rika världen översteg allt bistånd, krigen blev ännu fler, även Afrika fick sina folkmord.
Hur ser bilden ut idag?
Den brittisk/amerikanska imperialismen står inte högt i kurs, men deras kyrkor och biståndsorgansationer finns här. Nere på den uttrokade slätten utanför Moshi nere i Mwuleni där 20000 människor har en liten vattenledning med rent vatten från två kranar finns bara uttorkade fält och annalkande missväxt, med kolera och malaria i kölvattnet. Regnperioderna har ändrat karraktär och torkan syns tydligt i ökad fattigdom. Här nere i ”öknen” kan vi inte ha någon bas, misären är allt för chockartad.. Istället förlägger vi den tredje stationen ovanför Kolila där man just färdigställt en vårdcentral vid en by som kallas Kidida.
Focus Hälsa och reproduktion. Här finns också en seccondary school som kan härbärgera våra elever.
Skandianvien verkar däremot högt i kurs. Scania verkar nästan vara den enda tunga lastbilen som rullar här, tidigt i morse tog sig en relativt ny maskin med boggiedrift upp på den torkade rödlervägen och lossade en container med förnödenheter till katolska kyrkan som ligger granne med vårt hus. Ett stort hus med låst grind och vakt på dagen. Som gammal busschaffis kände jag igen ljudet från tryckluftsbromsarna och morrandet från den turboladdade sexan.
Sveriges bistånd har förvisso minskat, möjligen har man lärt sig av tidigare storskaliga misstag. Även tyskarna har fått en renässans, en ny chans? Samtidigt lurar kineserna i vassen. Kanske har de också lärt sig av misstagen från 60-talets ideologiska visioner. Kan man se globaliseringen och Kinas nya roll som världens växande verkstad som en antites i det marxistiska schemat? Eller är det den nygamla realpolitiken, det spelar ingen roll vilken färg katten har bara den fångar råttor? Asien är på G och Kina den nya jätten som skall får världen att darra. Den som lever får se. Även Tony Blair har sitt program för Afrika som han vill sälja in till övriga Europa. Med USA.s goda minne. Alla dessa visioner. Hellre luttrad än lurad.
Vem kan man lita på?
Men Afrika är stort och i söder finns den nya fria Sydafrika som köper upp allt mer av vad Tanzania har att erbjuda av potentiella fördelar på världsmarknaden Hur länge till håller denna ”ädla konkurrens” hur länge kan en världsordning bestå som utsätter en majoritet för ett sådant lidande? Globaliseringen verkar inte ha många förespråkare här. Svält/hunger är fortfarande ett strukturellt våld- eller? Vem har igentligen ansvaret?
Dystra tankar uppstår lätt när man ser så många människor helt utlämnade på nära håll. Känsla av maktlöshet och uppgivenhet. Hur förhåller man sig?
Frågeställningarna blir fler och mer komplexa desto djupare man borrar. Vi och dom. Svart och vitt. Man vill gärna ha en enkel förklaringsmodell som helst skall gälla överallt. Ungefär som det marxistiska schemat. Eller den nyliberala neoklassiska. Adam Smith och grabbarna. Som gett globaliseringen den vetenskapliga/ideologiska legetimiteten utifrån det dominerande perspektivet/propagandan.
En fungerande ideologi som förklarar allt.
Vilket ansvar har de afrikanska ledarna, den politiska och ekonomiska elit som hitills inte – vad jag vet –lyckats visa omvärlden på det goda exemplets makt. Vi vitingar ?! som sitter på åskådarbänk, i bästa fall kommer ner hit med grumligt samvete och gör våra bekäftiga iaktagelser. Åker hem igen, prickar in ännu en plats på kartan.
Några få eldsjälar försöker göra något konkret som Linus, tar sig igenom kulturella barriärer, envist och enträget. Entusiasmerar. Orkar vi ta till oss? Finns här inte något lurt?. Finns det ett egenvärde i solidariteten med fattiga männsikor? Som kan överskrida egennyttan? Kanske man kan slå två flugor i en smäll?!
Förvirrade tankar – Javisst. Det ingår i det afrikanska paketet. Kulturchocken har många skepnader och vi är knappast oskyldiga i Europa.
Vilka nu vi är.
Kan du göra något?
Danderyds Gymnasiums operation dagsverke skulle eller borde ha inbringat 40,000 kronor om alla avgångselever bidragit med en hundring. Visst, många utgifter nu i dessa yttersta studenttider. Mindre än en sjättedel lämnade något bidrag. Vem skall man skylla på? Vi vill ju gärna hitta någon att fördela skulden på, jag är själv inget undantag. Det är säkert mänskligt- men så här på plats, mitt i Afrika vilket oerhört privilegium att få röra sig mellan olika världar och få perspektiv.
Visst kan människan överleva sig själv.
Även om man dör mest i Afrika.
